Professor emeritus i historia, Staffan Förhammar, Linköping, har lämnat oss. Han var född 1944 på gården Berget, Förby, Övre Ullerud i Värmland. Han hette från början Johansson. Närmast sörjande är hustrun Gunnel och döttrarna Hillevi och Ylva.
Jag lärde känna Staffan under somrarna innan han började skolan på Tomteboda blindinstitut i Solna. Han var några år yngre än jag, men det brydde vi oss inte om. Jag kände mig som en storebror till Staffan.
Vår familj bodde i Bromma, men hyrde ett par somrar in oss på Västby, en av Värmlands allra äldsta gårdar, på Västbynäset vid sjön Visten.
Vi hälsade ofta på Staffans familj på Berget. Bjöds på saft och hembakta bullar under de höga lövträden. Våra mammor tillhörde en stor skara kusiner, som träffats jämt under barndomen.
Staffan visste allt om gården där han bodde – både inomhus och utomhus.
Vi körde trampbil i de stora salarna. Jag lärde mig skilja mellan hussvala, ladusvala och backsvala, som hade sina bon vid Klarälven nedanför. Han handledde mig sakkunnigt när en ko från granngården kom för att bli betäckt av tjuren på Berget. Det var spännande. Vi begrep båda vad det handlade om.
Det dröjde sedan många år innan Staffan tog kontakt igen. Han hade då bildat familj och doktorerat i historia – på en avhandling om blinda personers sociala situation.
Sedan dess höll vi kontakt – alltid på Staffans initiativ.