Staffan Förhammar har avlidit i en ålder av 77 år.
Staffan föddes i Värmland under brinnande krig. Han var synskadad redan som liten. Trots de svårigheter detta måste ha inneburit genomförde han framgångsrikt både skolgång, universitetsstudier och sedan forskarutbildning i Stockholm. Kort tid efter disputationen började han vid mitten av 1970-talet arbeta som historiker vid Linköpings universitet, till en början på Linnefabriken innan verksamheten flyttade till Campus Valla. Han stannade vid universitetet nästan ett halvsekel och blev en välkänd profil.
Arbetet med doktorsavhandlingen, om representationsfrågan under fyrståndsriksdagens senare år, gjorde Staffan till en expert på 1800-talets riksdagsprotokoll. Det var en typ av material som han sedan utnyttjade även för andra studier. Bland annat tog sig Staffan an den frivilliga sociala hjälpverksamheten under 1800-talet, filantropin, och visade att där fanns rötterna till den moderna socialpolitiken. Filantropi handlade i Staffans tolkning inte om tillfälliga allmosor utan om ambitionen att ge hjälp till självhjälp och fostra behövande till ansvarstagande samhällsmedborgare.
Staffan blev också banbrytande inom forskning om funktionshinder. Som sådan blev han en viktig inspiratör både nationellt och internationellt. Han hade en viktig roll i samarbetet mellan Linköpings och Örebro universitet om ”Disability Studies”. Under en konferens i Wales, när en huvudtalare uteblev, ryckte Staffan in på stående fot och höll ett föredrag, och blev därigenom konferensens hjälte. Även efter pensioneringen arbetade han vidare med sin forskning som medlem av emeritusakademin vid LiU.
Han undervisade främst om 1800-talet. Bland studenterna gjorde sig Staffan känd som en noggrann handledare och en krävande seminarieledare. Det berättas att Staffan hade en osviklig förmåga att sträcka sig bort till någon av sina höga boktravar och alltid dra fram rätt bok, när han ville ge någon student ett lästips. Med samma enastående minne tog han sig fram både på campus och i Ekholmens centrum, och hittade alltid rätt trots emellanåt felparkerade cyklar.
Som kollega var Staffan både trogen och trägen. Han gjorde sällan väsen av sig, om man bortser från det smattrande Kalle Anka-ljudet från maskinen på hans arbetsrum, som hördes när han lyssnade på inspelade böcker med snabb uppspelningshastighet. Han fanns alltid med vid dagliga fika- och lunchsamlingar. Ett bestående avtryck som Staffan lämnade i historikermiljön är att det var han som kom på namnet ”Diskuteket” som betecknar vårt seminarierum. Vi minns Staffan med saknad.