Vår goda studiekamrat Sofia Hedberg har lämnat oss. Vi träffade Sofia första gången hösten 1996. Vi hade antagits på kursen Religionsvetenskap 1–2 på Linköpings universitet. Vi blev snabbt en egen liten studiegrupp, alla med olika bakgrund och bilder av framtiden. Några av oss siktade på lärare och andra på prästbanan. Vi blev allt från politiker, lärare, kyrkoherde och forskare. Sofia tog lärarexamen, men kom att sadla om till polis.
Vår studiegrupp var en fantastisk plats. Det var där vi tillsammans klarade kurserna och tentorna. Vi hjälpte varandra framåt genom ständig diskussion och skratt. Ofta med en sådan ljudnivå att vi fick både blickar och tillsägelser i D-husets Humanistiska bibliotek. Under två år studerade vi och umgicks tillsammans. Sofia var en viktig del i gänget. Med sin humor, skarpa blick och vilja av stål var hon en central gestalt. Hennes västgötska inställning fick oss ofta att skratta. Till skillnad från flera av oss andra hade hon en tydlig koppling till idrotten. Vi kunde på så sätt både diskutera fotboll och träning i vårt eget teologiska seminarium.
Vi minns Sofia och hennes positiva inställning. Vi minns hur vi brukade träffas för att äta mongolisk grillbuffé efter tentorna. Vi minns det hårda jobbet att klara studierna, men också festerna. I vår studiegrupp diskuterade vi både det ljusaste och det mörkaste i mänskligheten. Vi diskuterade död och liv. Kärlek och hat. Vi minns ramsorna för att klara kurserna, som ”Abbe Abbelard”, han har ingen gen-kärlek eller ”KKBAU -katolska kyrkans hierarki”. Det är ingen slump att vår Messengergrupp döptes till Aurelius lärljungar efter våra lärare Carl-Axel och Erik.
Våra tankar och böner är med Sofias familj. Vi bär med oss Sofia från de år vi studerade tillsammans. I sanning en definierande tid i våra liv.