Kära Lasse, många vackra ord har skrivits för att hedra minnet av dig, men jag var tyst. Min saknad var för stor för att kunna omsätta den i ord. Tomrummet efter dig kunde inte fyllas, den gapade efter dig tills jag ansåg att nu är det min tur, jag måste bryta tystnaden och säga hur jag skall minnas dig.
Vi kände varandra sedan urminnestider, närmare bestämt över 40 år, tätt tillsammans i 35 år i Gamla Linköping när vi jobbade som gårdsmusikanter. Vi fick bekräftelse att vårt arbete gick hem till vår publik genom många vykort som skickades till Gamla Linköpings kontor.
Jag kände dig tillräckligt länge för att kunna säga med stor säkerhet att Du var en människa med många talanger, men du skröt aldrig. Bara ”gör jobbet” oavsett om det gällde prestigefyllda evenemang som gav priser som Linköpings kommun kulturpris eller Vitsippepriset från Kristdemokraterna för att nämna några av dem.
Eller det bortglömda arbetet som mångårig konsulent i Nykterhetsförbundet med hundratals föreläsningar för skolungdomar om vikten av nykterhet. Om skador som alkohol och narkotika kan orsaka. Eller de ideella besöken hos gamla och sjuka på åldersdomhem och sjukhuset. Allt detta gjorde du med samma engagemang och glädje: inget var för litet eller för stort för dig.
Därför är Du Lasse värd att minnas inte bara av dina närmaste och mig. Din bortgång lämnar ett stort hål i Linköpings musikvärld, hål som ingen kan fylla, ingen har Din kapacitet, engagemang och social känsla.
Din fylld av sorg och saknad vän, arbetskamrat, violinist och gitarrist