Vår väninna och skolkamrat finns inte mer. När vi fick budet att vår Rose-Marie hade slutat sina dagar, då stannande livet upp.
Vi har känt och träffats sedan vi började 1:a klass på Vasaskolan i Linköping 1961. Vi har funnits för varandra under alla år, och delat glädje och sorg.
Rose-Marie hade alltid lätt till skratt och var kreativ och spontan. Hennes trevliga och roliga idéer hängde vi gärna med på. Det fanns alltid en glädje och gästfrihet och ett varmt välkomnade och spännande menyer när vi besökte Ekemåla. Nu kommer det att kännas tomt när vi träffas i vårt skolkamratgäng.
Minnena finnas kvar. Vi känner en tacksamhet för allt vi fått dela med Rose-Marie.
Nu går våra tankar till Björn, Stina och Carl med familj, som har mist en hustru, mamma och mormor.