Per Nilsson, granne, yrkeskollega, god vän och medmänniska.
Så här två veckor efter Pers begravning försöker jag minnas alla ljusa stunder som livet ger, som till exempel när vi fick den stora möjligheten att ingå i Olle Prytzs jaktgrupp för att provjaga nya områden i gamla Sovjetunionen.
Olle hade direktkontakt in i Intourist – det gamla sovjetiska resebolaget som hade monopol på denna typ av jaktresor. Där fick vi uppleva att flygas runt i gamla militära plan som hade ingått i Röda Armén, tillika bo på jaktslott som hade kontrollerats av höga potentater inom det sovjetiska styret. Allt detta föll ihop 1991.
Nu skulle detta betygsättas för att locka jägare från väst att köpa jakter med hopp om hårdvaluta. Att slotten ibland var ouppvärmda och maten bestod av rågbröd och rödvin, som hade glömts bort i någon vinkällare, kanske gjorde kosthållningen lite enformig. Äventyren var dock av absolut högsta upplevelse, då det var en helt annan värld som vi tidigare inte haft tillgång till.
Då vi båda har drivit gårdar på lite avstånd från varandra, har vi ju mer eller mindre varje dag – ibland flera gånger – korsat varandras väg. Stannat till och bytt några ord tills vi blev avbrutna av någon bil som ville fram. Vi kunde ju alltid fortsätta vårt samtal i telefonen.
Det är nu nästan 50 år som vi har jobbat med våra gårdar, ungefär så här.
Pers intresse för natur och jakt har ju gjort att han hållit sig med bra jakthundar och då tänker jag på att Per lärde mig att det inte går att spåra en hund som har försvunnit med en annan hund. Det funkar bara inte!
Därför – en nyårsnatt – där vi lite klantigt tappade en Welsh Corgi-valp som drog iväg i nattmörkret. Det enda vi visste var åt vilket väderstreck hunden försvann. Vi gjorde alla spårningsförsök för att hitta den, men efter cirka 3–4 timmar ställde vi in sökandet för att invänta morgonljuset.
Jag ringer Per strax efter 07 på morgonen och berättar vad som hänt. Han svarade ”jag har en idé. Jag skall bara klä mig och dricka lite kaffe”!
Vid 9-tiden dök Per upp med valpen! Då dracks det champagne – det som hade blivit över från kvällen innan. Alla undrade hur detta hade gått till!
”Jo", sa Per, "det finns ett ödetorp dit märkligt nog nästan alla våra jakthundar som kommit bort under jakten har tagit sig och satt sig för att vänta på att någon människa ska dyka upp. Där satt er hund – jag behövde bara öppna dörren, så hoppade han in i bilen! Svårare än så var det inte”, sa han!
Tack för all vänskap, Per!