Per Gustafsson är död, 72 år gammal. Han lämnar sin hustru Karin, tre vuxna barn och även barnbarn. Men han lämnar också den svenska barn- och ungdomspsykiatrin där han under senare år varit professor emeritus. Och han lämnar den kulturella scenen.
Per var en ganska tystlåten och privat person som mest visade sig genom vad han företog sig. Han kom från Visby till BUP på det som i början av 80-talet var Regionsjukhuset i Linköping, RiL. Där fullgjorde han sin specialistutbildning och 1987 disputerade han med avhandlingen ”Family interaction and family therapy in childhood psychosomatic disease” under handledning av en av familjeterapins pionjärer i Sverige, Marianne Cederblad, sedermera professor i Lund. Avhandlingen visade att familjeterapeutisk behandling kan förbättra läget för svårt astmasjuka barn. Studien prövade ett radikalt sätt att utvärdera psykoterapi när man mätte svårighetsgraden av astma, skolfrånvaro, förbrukning av astmamedicin och antalet akutbesök på sjukhus i stället för att försöka mäta förändring i psykisk hälsa. Per visade även att den totala kostnaden för de astmasjukbarnens behandling blev cirka 15 procent billigare även inräknat kostnaden för familjeterapi. Dessa fynd har varit sorgligt ouppmärksammade i vården.
Ämnet för avhandlingen speglar ett centralt tema i Pers yrkesutövning. Genom hela sin karriär höll han samspelet mellan kropp och själ i fokus, ett fokus som också speglar Per som person.
Per var en uppskattad kliniker och delade sin tid mellan olika mottagningar i Östergötland. Han ledde det nystartade BUP-teamet i Mjölby. På den tiden var det närmast en självklarhet att överläkaren skulle ha det största rummet. ”Jag klarar mig med en mindre expedition. De stora rummen behövs för familjesamtalen”, deklarerade Per på ett sätt som sammanfattar hans sakliga anspråkslöshet.
Längre fram kom Per att bli vägledande i att uppmärksamma, förstå och behandla ADHD hos barn och unga. Han samlade en stor klinisk erfarenhet och följde sina patienter från förskoleår till arton års ålder och han visade på betydelsen av såväl medicinering som olika typer av stödinsatser i hem och skola. Han har också medverkat i forskning kring andra neuropsykiatriska tillstånd samt olika effekter av stress.
Per var en viktig kunskapsbärare inom barnpsykiatrin. Som en del i detta undervisade han och tog stort ansvar för och stöttade de återkommande legitimationsgrundande psykoterapiutbildningarna vid LiU, särskilt med fokus på familjeterapi. Han ansvarade även för den så kallade Strimman, en röd tråd av samtalsträning genom hela utbildningen för blivande läkare.
Per var verksam ända tills att sjukdomen slutligen tog hans kraft. Han publicerade forskning så sent som 2021. Han var även redaktör för tidskriften Svensk Psykiatri ända till årets senaste nummer.
Per kan beskrivas som målmedveten, uthållig och långsiktig. På jobbet höll han en låg profil, dock alltid beredd att svara vänligt på frågor. Men man fick lov att fråga. Han var inte en person som kom viftande med nyheter genom korridorerna men berättade gärna när man var intresserad. Men han berättade helst bara en gång. Man fick lov att lyssna om man ville bli informerad. Han värnade om sin tid och sitt fokus.
Utanför arbetet lade Per tid och uppmärksamhet på sin familj och på vägen till Vadstena där familjen bott de senaste decennierna stannade de till i Viby Mantorp och en gård med stall för hästar. Tillsammans med Karin såg han till att de tre barnen fick möjlighet att utveckla sina intressen på hästryggen och i musikens värld. Det mesta av ridningen överlät han dock till döttrarna som båda var framgångsrika tävlingsryttare. Sonens musik spelade han nöjd upp vid lämpliga tillfällen.
Men där fanns ju även andra sidor. Per var en kulturperson. Bakom den sakliga, nästan torra ytan fanns också en för många oväntad sida. Per trivdes på scenen. Plötsligt var rampljuset hans plats. Han var den musikaliska motorn i otaliga kabaréer. Han kunde anlägga en nasal John Lennon-liknande röst och med keyboard och gitarr förhöja uttrycket i texter baserade på hits av Beatles eller Bob Dylan. Här kunde de olika vägarna i hans tillvaro korsas. Hans humor lyste igenom när han gjorde om ”Blowin in the wind” till ”Tagga ner käre far”, en sång om en förälder som påstridigt kräver att svar på alla frågor om sonens ADHD. Förutom detta var Per en stilist som skrev eleganta krönikor och reseskildringar. I Vadstena deltog han i Klosterkyrkans kör och då kunde han – inför olika konserter – sprida affischer i korridorerna.
Avslutningsvis. I inledningen till sin avhandling citerar Per Spinoza. Det citatet kan nu stå som ett credo över människa Per Gustafsson:
”Ty den som vill hjälpa andra i råd eller dåd, till att gemensamt vara i besittning av det högsta goda, denne är framför allt mån om att för sig vinna deras kärlek … I de vardagliga samtalen är han vidare på sin vakt mot att nämna människors fel … men däremot i rikt mått talar han om den mänskliga dygden eller kraften och på vilket sätt denna kan fullkomnas.”