Det var två hundar, Molly och Baldo, som förde samman Karin, Pelle och mig. Vi hade nästan samtidigt köpt varsin hundvalp, tiken, en Bichon frisé och hanen, en Bichon bolognese. Vi träffades i korsningen Lindbladsvägen/Birger Jarls väg och promenerade tillsammans på Väderkvarnsbacken i Skänninge. Vänskapsbanden stärktes när vi också köpte varsin husbil. Vi var ute i Sverige och Europa. Vi åkte till Rügen, Dresden eller Schweiz. Pelle var en baddare på att köra, yrkeschaufför som han var. I en rondell i Dresden gav jag en gång fel anvisning och ville nästan ha honom att köra av mellan två avfarter. Han behöll lugnet. ”Men du har en bakom”, ropade jag. ”Bry dig inte om vad de gör bakom dig, titta du framåt!”, sa Pelle.
Vi övernattade på en ställplats i Schweiz och hade ett förskräckligt oväder över oss. Morgonen därpå ville Karin åka tillbaka hem och jag blev kvar ensam med min lilla hund. Hemkommen träffade jag Pelle och Molly någon tid senare och jag fick Pelles varmaste och hjärtligaste ”långkram”. Han hade mått illa av att jag fått köra ensam genom Europa och var helt enkelt glad över att se mig välbehållen hemma igen. Pelle var mån om alla, människor och djur.
Hundarna klängde på honom och han brukade säga att han tyckte sig alltid ha haft något barnbarn eller barnbarnsbarn klättrande på sig. Han älskade deras självklara och tydliga uppskattning.
Jag tänker på Karin och på Thomas, sonen som den 20 november förlorade sin hustru Camilla, och nu, två veckor senare sin pappa, och jag tänker på alla barn och barnbarn och barnbarnsbarn som förlorat sin välmenande och goa Pelle. RIP.