Pär föddes den 27 juli, 1970, med ett handikapp, Downs Syndrom, och avled den 17 juni 2024, endast 53 år gammal.
Jag var 6 år när han föddes. Han blev kvar länge på sjukhuset innan han fick komma hem.
I efterhand har jag förstått att det inte alls var självklart att han skulle få komma hem det vill säga till mig, mamma Aina och pappa Göthe.
Efter att Pär föddes och fått sin diagnos hade mina föräldrar flera samtal på sjukhuset om hans framtid. Tidigt 1970-tal var det vanligt att barn med Downs Syndrom ofta placerades på en institution. Mina föräldrar vägrade att lämna bort Pär. Det fanns ingen tvekan, han skulle med hem och var en självklar medlem av vår familj från första dagen.
Det dröjde innan jag fick träffa min bror då det länge var osäkert om han skulle överleva då han föddes flera månader för tidigt och låg i kuvös första tiden. Minns även att mina föräldrar skickade iväg mig några veckor till min mormor och morbror, som bodde på Larsfälts gård utanför Laholm. Väl tillbaka hemma igen var mina föräldrar ledsna samt hade besök av främmande människor. Man förklarade även för mig att Pär var utvecklingsstörd och annorlunda. Jag lyssnade men förstod inte vad det innebar utan var mest glad och upprymd över att ha fått en lillebror. Minns särskilt orden, från en vän till familjen, som sannolikt skulle uppfattas som tröstande, "dom blir ju inte så gamla".
Pär var en äkta solstråle, en liten glad, pigg kille som hade sin självklara plats i familjen samt älskad av släkt, vänner och grannar. Han gillade att lyssna på musik, titta på film och kunde se samma film flera gånger varje dag. Vidare tyckte han om att cykla, dricka Coca Cola, spela pingis och landhockey, särskilt när hans hund Ticko var målvakt!
Det mesta tog lång tid för Pär att lära sig. Men han var envis och kämpade ihärdigt trots sina begränsningar. Han gick i särskola men lyckades aldrig lära sig att läsa, skriva eller räkna. Även om hans tal var begränsat till några få ord och uttryck var han snabb i repliken.
Att Pär alltid charmade mina flickvänner och kramades från första mötet var både självklart och uppskattat.
Tack Peppe för all din kärlek och glädje. Du var min bror även om, i mina ögon, vi inte haft en traditionell syskon relation. Förhoppningsvis har jag lyckats skydda dig och till någon del ge dig ett fint liv, trots att du hade så mycket emot dig under din livsväg.
Nu får du vila i frid tillsammans med mamma och pappa i Brunnby kyrka, Kullabygden.