Ove Karlsson var stor till både längd och bredd, men hans idrottskunnande var ännu större.
Hans gedigna kunnande, som fenomenal statistiker och historiker resulterade i ett kontaktnät jorden runt.
Han hade, med sin isblå blick, koll på allt och alla, både nationellt och internationellt.
Var det något tveksamt, tog han reda på den felande pusselbiten. Det gick inte alltid i en handvändning, för Ove var oerhört noga med att allt skulle vara hundra procent korrekt – in i varje hundradel. Någon gång tyckte omgivningen att det kunde gå till absurdum – men den åsikten delade inte Ove.
Han kunde också vara enormt envis, men blev han sakligt överbevisad – kunde han ge med sig, med viss reservation …
Oves främsta adelsmärke, var hans generositet att dela med sig av allt sitt kunnande till alla i branschen, som önskade få svar på sina, inte så sällan kniviga frågor.
Yrkesbanan var utstakad sen barnsben, tidigt lyssnade han till farbror Sven Jerring och Lennart Hyland i radion (tv kom in i hans liv först 1960) och idrottsintresset växte i takt med att hans statistik blev alltmer omfattande och avancerad.
Sin egen idrottsutövning, som var lika allsidig som blygsam ... sträckte sig ”meritmässigt” som bäst till någon enstaka match för Ödeshögs IKs B-pojklag. Talang och färdigheter stod inte alls i paritet med entusiasmen, poängterade Ove, vid förfrågan, med ett rungande gapskratt.
Braheloppet, blev startskottet för Oves idrottsintresse. Braheloppet, den 14 februari 1954, ett av södra Sveriges då största skidlopp, Gränna–Ödeshög (varannan gång Ödeshög–Gränna) den tävlingen följde han minutiösts – bokstavligen även om det lika mycket handlade om siffror.
Lokalpressen (lilla Östgöta-Bladet, som främst täckte Vadstena och Ödeshög, och stora Östgöta-Correspondenten) hade säkra leverantörer och behövde ingen okänd nybörjare – de fick han klart för sig fler än en gång, då han gjorde sina travare, med hopp om att få lämna bidrag till pressen.
Rätt snart höjde emellertid Ove blicken och började ställa in siktet på anrika Idrottsbladet som han ofta skrev till – med rättelser av både felstavade namn och, inte minst, resultat.
Och en sommardag 1963 tog han mod till sig och besökte Idrottsbladet, Tunnelgatan 3, i centrala Stockholm. Då hade han hunnit bli en bekant figur för tidningsledningen, som nu fick träffa den envetne bondpojken.
Halvåret senare fick han så chansen – ett 14-dagarsvikariat. Resultatservicen i dåvarande PUB:s stora skyltfönster vid Hötorget i Stockholm, under vinter-OS 1964, blev elddopet.
Ove fick snabbt allt fler uppgifter och månaden därpå var han antagen som volontär och efter nio månader blev han fast anställd.
Ove stirrade storögt på de flesta, som signaturerna, TT, chefredaktören Torsten Tegnér, Wolf, redaktionschefen Wolf Lyberg, men mest stirrade han på Sven, legendaren, Stadionrösten Sven Lindhagen. I honom, som Ove väl kände till, som trogen IB-prenumerant, fick han en lika faktaälskande och gedigen journalist som han själv sedermera blev.
Och rätt omgående flyttade även Ove hem till sin favoritjournalist. Som inneboende tog han till sig allt vad Sven yttrade. I vart fall när det handlade om sport.
Romantik fanns det inget utrymme för i Oves tidiga ungdom, så första kärleken blev platonisk.
Věra Čáslavská, den tjeckiska stjärngymnasten på 60-talet, blev Oves ideal. Henne ville han skriva helsidor om. Men där blev det tvärstopp. Några två-trespaltare emellanåt fick allt räcka.
Så en vacker dag, blev han utsänd till Universiaden i Budapest 1965, och träffade på vackra Vera, nej, inte gymnasten, men väl en av presscentrets medarbetare.
Ove upptäckte kärleken – som nästan konkurrerade med allt vad sportprestationer kunde prestera.
Bröllopet stod i Budapest, våren 1968 och Vera kunde bara en månad senare flytta till Sverige och tillsammans med Ove bilda familj i huvudstaden.
Efter Idrottsbladet blev det jobb på nyhetsbyrån AP (Associated Press), Svensk Idrott och Idrottsboken/Olympiaboken, innan han blev sin egen, 1991 i firma Sportfakta.
Ove hade många uppdrag, medarbetare i bland annat Nationalencyklopedin, Faktakalendern och Guinness rekordbok. Och var involverad i styrelserna för såväl svenska och internationella sportjournalistförbunden som Sportjournalisternas Klubb Stockholm.
Därtill ofta anlitad av SOK, Sveriges Olympiska Kommitté och andra specialförbund. Var ansvarig för mediekontakter i de svenska OS-trupperna 1980 och arbetade med presservice vid flera internationella storevenemang i Sverige. Det första skedde redan vid ishockey-VM 1969 i Stockholm.
Ove lyckades kartlägga hela den svenska idrottsrörelsens historia, lika korrekt som allomfattande. Hans frånfälle har, som en av oss undertecknade påpekar, ändå lämnat oss ett livsverk bevarat som till en del fyller ut det stora tomrum hans frånfälle skapar.
Ps! Skulle Ove, av någon outgrundlig anledning kunnat läsa dessa rader, så nog hade han funnit ett par korrfel – minst …