Jag ”frågade” dig om jag skulle skriva något i tidningen eller inte. Du svarade: "Är det gratis så kör, kostar det pengar så strunta i det. Det är jag inte värd".
Jag kan höra vårt samtal, även om du inte längre finns bland oss.
Det är med sorg i hjärtat jag berättar om hur jag minns Olof Sahlén, Olle. Olle tillhör ”mina gubbar”. ”Mina gubbar” är ett kärleksfullt namn för de officerarna som är engagerade i mässen. De tjänstgjorde på Garnisonen när det var regemente.
Sedan jag började på Livgrenadjärmässen har Olle varit delaktig i allt som hänt på mässen. Han deltog alltid på vårddagar och sammankomster som arrangerades av de olika föreningarna eller mässbolaget. Han höll i visningar av mässen när efterfrågan fanns av våra gäster. Ibland var han dörrvakt på våra studentskivor. Men framför allt, han fanns alltid där och lyssnade och kom med goda råd.
2018 valdes Olle till ordförande för bolaget. Mässen skulle då vara med om den största förändringen sedan nedläggningen 1997. Vi skulle bygga hotellet.
Olle tog sitt uppdrag, som alltid, på stort allvar. Han såg alltid till att vara påläst och insatt i alla frågor. Han såg alltid till bolagets bästa, även om det ibland möttes av motstånd. Det beundrar jag honom för.
Som ordförande deltog han alltid i våra personalaktiviteter. Även om aktiviteterna ibland var mer anpassat för den yngre generationen var det inget som märktes. Olle deltog alltid med ett stort leende. Han var en stor förebild för all personal på mässen. Olle berättade för personalen vad en mäss är, historien om Livgrenadjärmässen och varför mässen är så betydelsefull för många.
När pandemin kom så stod mässen och hela samhället inför en stor utmaning. Olle, som med sin högaktade ålder tillhörde riskgrupp, sa att han var så gammal att det inte bet på honom. Han deltog på samtliga möten under hela pandemin. Och när restriktionerna lättade bokade han in hela familjen på mässen och hela hotellet. Allt för att stötta bolaget ekonomiskt, men självklart även för att umgås med sin fantastiska familj.
Olle hade bara tackat ja till att vara ordförande för två år. Han tyckte att han var för gammal för att vara ordförande när han började närma sig 80. Men när de två åren gått och vi fortfarande var mitt i pandemin och allt var skakigt, då ställde han självklart upp för omval. Allt för bolagets bästa. Det var så han var, han fanns där när han behövdes.
Olle har lärt mig så mycket om mässens, både rumsrena och icke rumsrena berättelser. Han berättade alltid med stor inlevelse och utelämnade inga detaljer.
Olle lämnar ett stort, enormt, gigantiskt tomrum efter sig, men minnet av Olle kommer alltid att leva kvar hos mig och på mässen.
Mina tankar går till Carina och döttrarna med familjer – ni är alltid välkomna till mässen!