Den tidigare riksdagsledamoten och kommunpolitikern Lola Björkquist (fp) har gått bort i en ålder av 84 år. Lola föddes i Karlskrona 1937. Familjen flyttade sedan till Östergötland och Motala. Där avlade Lola realexamen och träffade också sin blivande man, Curt. Lola fortsatte sin utbildning vid Röda Korsets sjuksköterskeskola i Stockholm och blev där legitimerad sjuksköterska.
Parallellt med familjebildning arbetade Lola som sjuksköterska och sedan som laboratorieasistent (biomedicinsk analytiker). Familjen utökades med döttrarna Lena och Karin.
Själv träffade jag Lola och Curt i Folkpartiet under den andra halvan av 1970-talet. Det hade bildats en lokalavdelning av Folkpartiet i Ryd/Skäggetorp och i den bedrev vi en rätt omfattande studiecirkelverksamhet, inte bara inom politik. Det var ett bra sätt att lära känna varandra.
Curt var ombudsman för Folkpartiet i Östergötlands län och Lola invaldes som ersättare för Folkpartiet i Linköpings kommunfullmäktige 1979. I valet 1982 blev Lola ordinarie ledamot i kommunfullmäktige och även ersättare i kulturnämnden. Efter valet 1985 fortsatte Lola som ordinarie ledamot i kommunfullmäktige och blev då även ordförande i kulturnämnden.
Kulturfrågorna var Lolas stora intresseområde i politiken och hon ägnade sig åt dem med ett stort intresse och engagemang. Men det är viktigt att poängtera att Lola hade ett brett politiskt engagemang, inte minst för de ideologiska frågorna. Man kan säga att Lola var en äkta socialliberal.
Detta breda intresse ledda fram till att Lola fick en sådan plats på listan till riksdagsvalet att hon valdes in i riksdagen för Folkpartiet från Östergötlands län vid valet 1988. Lola tjänstgjorde som riksdagsledamot 1988-1991.
Sedan tog Lola upp sitt förvärvsarbete, denna gång som administrativ assistent vid Linköpings universitet, och blev inom politiken också invald som ledamot för Folkpartiet i Linköpings kommunfullmäktige vid valet 1994.
Parallellt med sina politiska förtroendeuppdrag engagerade sig också Lola i stor utsträckning i föreningslivet, bland annat kan nämnas i föreningarna Svenska Spetsar och i Vadstena Akademins Vänner. Ett kärt engagemang för Lola var också det som ordförande i Vallavagnarnas Vänner och i Westmanska Vagnmuseet i Linköping.
Till Lolas stora förtjänster vill jag också framhålla att Lola uppmärksammade även människor, som inte alltid levde efter samhällets gängse normer, utan som kanske stack ut lite grann. Jag tänker bland annat på en i Linköpings kulturliv under 1980- och 90-talen känd person, nämligen Sven Lyra, som av en del uppfattades som lite säregen. Lolas uppmärksamhet återgäldades vid en vernissage i dåvarande i konsthallen Alka. Sven Lyra hade som vanligt med sig en purjolök att dela ut som pris till den som han ansåg hade gjort sig förtjänt av detta för insatser för kulturen i Linköping. Lola satt inte längre som ordförande i kommunens kulturnämnd. Men det var Lola, som fick purjolöken! Jag tror att det gladde Lola mycket, för priset kom inte från de fina kultursalongerna, utan från en genuin kulturpersonlighet på golvet.
Jag minns Lola som en engagerad och envis människa, som höll sig till de idéer, som hon hade bestämt sig att kämpa för. Lola väjde inte för en majoritets motstånd. Hon var definitivt inte en vindflöjel och det tycker jag hedrade henne.
Lola har nu gått bort, men jag och många andra folkpartister bevarar henne i ett ljust minne och våra tankar går till hennes döttrar Lena och Karin med familjer.