Lennart föddes i Norrköping och växte upp i Västervik, hans far hade det bibliska yrket tulluppsyningsman, hemmet där de sju barnen växte upp präglades av Bibeltrogna Vänners och Östra Smålands Missionsförenings varma men samtidigt stränga kristendom. Enligt vad Lennart själv berättat var det mötet med läraren Fritz Stave i läroverket i Västervik som öppnade hans ögon för en annan slags kristendom än den han vuxit upp med. När och hur kallelsen till präst kom till Lennart berättade han inte men efter studentexamen började han läsa teologi i Lund. Där fanns då flera spännande teologiska profiler, Gustaf Wingren och Hugo Odeberg för att nämna några. Strax före jul 1958 vigdes Lennart till präst i Linköpings domkyrka av biskop Ysander.
Lennarts aktiva tjänst som präst kom i huvudsak att ske i västra Östergötland. I Aska pastorat utanför Motala var han präst i mer än trettio år, först som komminister och sedan som kyrkoherde. I januari 1992 avled hans hustru Laila. Då bodde hon och Lennart i Varvs prästgård, de tre barnen hade flyttat hemifrån. Lennart bestämde sig för att lämna sin tjänst som kyrkoherde och ägna sig åt själavård på heltid, han blev stiftsadjunkt och knuten till stiftets själavårdscenter i Linköping. Det var då jag mötte och lärde känna Lennart. Hans kristendom var varm och omtänksam men inte sträng utan öppen och han fick mig att se och förstå att Gud är mycket större och mer vidsynt än jag hade trott och tänkt. Den bilden av Gud förmedlade Lennart till alla han mötte, genom förkunnelse, genom samtal, genom att vara sig själv. För mig blev han inte bara en varm och omtänksam kollega utan en vän som jag hade fullständigt förtroende för. Och vänskapen blev ömsesidig.
Motala kom att bli Lennarts fasta punkt i tillvaron. Där bodde han i en lägenhet mitt i staden och två av hans barn med familjer finns där. I Motala kyrka träffades han och jag inte så sällan och det hände att han kom till Mjölby och hälsade på. Vi pratades vid i telefon och höll vår kontakt och vår vänskap vid liv. Men jag förstod att min vän av olika skäl blev mindre och mindre aktiv. Restriktionerna under pandemin var också en bidragande orsak. Han hade varit en av 50 000 på konsert och lyssnat till Bruce Springsteen, han hade gjort många resor till det heliga landet och till och med studerat vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem, han hade gjort så mycket och upplevt så mycket och varit så aktiv långt upp i åren men till slut orkade han inte längre. Så fick han somna in, natten efter Kyndelsmässodagen, den söndag som handlar om uppenbarelsens ljus och då vi i evangelietexten möter den gamle mannen Symeon, kanske åttioåtta år gammal som Lennart. ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem”, säger den gamle Symeon när han håller Jesusbarnet i sin famn, ”i frid som du har lovat”.
Jag vill hoppas och tro att min vän Lennart gjort Symeons ord till sina nu när han lämnat oss och dörren till Guds stora glädje utan gräns har öppnats för honom.
Mina tankar går till Lennarts tre barn Lena, Lisbet och Lars med familjer, vi är många som delar er stora sorg och saknad men vi delar också alla goda och ljusa minnen av Lennart.