När jag som ung nyexaminerad gymnasielärare började på Berzeliusskolan presenterades vi nyanställda inför hela kollegiet. En av de äldre kollegorna reste sig därefter upp och ville berätta att hon bytt efternamn med tillägget att ”i övrigt är jag nästan densamma”, med betoning på nästan.
Jag förstod direkt att detta var en spännande person som jag ville lära känna. Adjunkten i religion och svenska Kristina Lycken var en lärare av den gamla lärda stammen. Intelligent, bildad, allmänbildad, humoristisk och mycket aktiv i den skolpolitiska debatten. En engagerad lärare som brann för skolan, eleverna och kollegiet. Detta tog också sitt uttryck i ett starkt engagemang i Lärarnas Riksförbund. Hon ställde höga krav på eleverna, men även som ung kollega blev man upplärd och stavade man fel eller sade något galet så fick man snart en tillrättavisning. Men naturligtvis med glimten i ögat.
Hon var en viktig del i det mycket kompetenta kollegium, till stor del bestående av 40-talister, som fanns på Berzeliusskolan när seklet var ungt. Det är med stolthet som flera av oss yngre kan säga att studiet av dessa stora elefanters dans var det som lärde oss yrket.
Sista året Kristina undervisade bad jag om att få vara med på en lektion, de skulle prata om frikyrkorörelsen. Detta illustrerades med musik och när hon spelade Gyllne morgon ökade hon volymen till max, eleverna log och vi alla trivdes. De sista åren var Kristina sjuk, jag har ofta tänkt på henne och saknat hennes briljans och humor.