En god vän har lämnat oss. Klaus var inte vem som helst. Han var en tusenkonstnär, som hade ett hjärta för alla.
Klaus hade sina rötter i ett krigshärjat Europa och kom till Sverige, där han träffade sin kära Erika. Då Erika för ett par år sedan dog, märktes att Klaus tog förlusten väldigt hårt. När sen sjukdomen slog till kom slutet.
Jag upplevde Klaus som ett geni när det gällde att hitta lösningar på det mesta. Att han som ingenjör var anlitat inom olika företag och fick åka världen över för att lösa de mest svårlösta problem, vittnar om detta.
Vi i Baptistkyrkan fick dra nytta av hans kunskaper. Jag hade förmånen att i många år jobba med Klaus i fastighetskommittén. Ibland var jag med Klaus i hans mekaniska verkstad hemma i Sturefors och det var intressant. Att svarva till en metallhylsa eller annat var en bagatell för Klaus.
Hans intresse för missionen var stort. Erika och han var volontärer i Kongo i flera år. För ett par år sedan fick jag se hur Klaus modifierade en begagnad operationsbelysning, som han lyckats få fatt på. Den skickades sedan till Kongo för att djupt inne i bushen fungera i en enkel operationssal.
Klaus hade en fast tro, som han ofta vittnade om. Den omsatte både han och Erika i praktisk handling.
Vi tänker på barnen, som nu mist både mor och far, och omsluter dem i vår omtanke och våra böner.