Johan och jag var skolkamrater upp till 4:e klass då han flyttade över till Lundsbergs skola och tog studenten 1956. Jag tog studenten i Norrköping.
Jag behövde inte söka något arbete, då jag fick ett brev från Carl Sågvall som erbjöd mig platsen som sekreterare åt honom på möbelavdelningen på Facit (jag använder Facit – företaget bytte ju ägare och namn många gånger). Plötsligt satt Johan bakom mig på jobbet. Han gjorde, tror jag, någon praktik på Facit. Vi hade trevliga och ibland livliga diskussioner. Han flyttade över till ekonomiavdelningen varifrån han ringde och bad mig komma dit när han upptäckt något nytt.
Johan hade ibland bråttom hem när han var med Jan Carl på fotbollsträningen. Jan Carl ville ju vara kvar så länge som möjligt. Då trädde min hulde make, Tore ”Hylte” in och sade ”han kan åka med oss”. Så det var några gånger ”Hylte” lämnade av Jan Carl ute vid Adelsnäs.
Då jag bor vid Stortorget orkar jag med nöd och näppe gå till Ica och handla litet. Jag vet inte om det var före eller efter julhelgen som jag träffade Johan som stod vid fruktavdelningen. Jag sade ”det är ju du, Johan. Jag är så dålig – benen bär mig inte längre". Jag bredde ut armarna och vi höll om varandra och han svarade ”det är jag med”. Det mötet glömmer jag aldrig.
När jag tittar på Johan på bilderna i Corren så stockar det sig i halsen på mig och tårarna kommer. Vi pratade mycket politik när han praktiserade på Facit.
I dag i denna upp-och-ner-vända värld vet man inte vad man ska rösta på. Jo, jag röstar på Johan som en mycket god och saknad person.
Varma hälsningar till Viveka, Gustaf och Jan Carl med familjer.