Professor Inger Rosdahl (1943–2024) avled den 6 oktober 2024, vid en ålder av 81 år. Hon efterlämnar make Sivert och barnen Linn, Anja och Jon med deras familjer.
Inger föddes 19 juli 1943 i Göteborg. Hon läste medicin vid Göteborgs universitet och gjorde sin specialistutbildning i dermato-venereologi på Sahlgrenska sjukhuset. Vid sidan av en tung klinik, bedrev Inger forskning på melanom inklusive en period 1974–76 på Harvard vid Professor Thomas B. Fitzpatricks laboratorium.
Inger var professor i dermatologi i Linköping 1994 fram till pensionering 2010. Hon uppskattades högt för sin kliniska skärpa, sin utmärkta pedagogiska förmåga och en synnerligen aktiv och produktiv forskning som hon bedrev med stor insikt, fokus och effektivitet. Hon har varit internationellt ledande inom sitt forskningsområde.
Inger kännetecknades av en utmärkt berättarkonst – vi omkring henne har ofta fått ta del av det roliga, det dråpliga och det lärorika i hennes erfarenheter från åren i Göteborg, Harvard och i Linköping.
Inger har tagit viktiga uppdrag inom Linköpings universitetet, först som prodekanus och sedan som prorektor. Bilden av Inger som vi har valt att inkludera i dessa minnesord är från tidpunkten för hennes fina, ännu i dag uppskattade, bedrifter för LiU.
Inger har, till gagn för specialiteten, också axlat roller inom specialitetsorganisationen (SSDV), inklusive att vara dess ordförande 1998–99. Hennes struktur, tydlighet och energi har varit till stor nytta för specialiteten och dess utveckling. Hon blev av SSDV 2017 tilldelad organisationens finaste utmärkelse, hedersmedlemskap med motivering:
”Med engagemang och bredd har hon betytt extra mycket för den dermato-venereologiska specialiteten. Hon är en förebild inom vetenskap och klinisk verksamhet både nationellt och internationellt.”
Med den tid som blev tillgänglig vid övergången till professor emeritus tog Inger nya uppdrag för Nepal, ett land med 30 miljoner invånare, men med mindre väl utvecklade strukturer för sjukvård. Inger berättade för oss med sedvanlig inlevelse hur befolkningen har det, vilka utmaningar som fanns och hur man kunde hjälpa dem.
Det är med stor saknad men ändå med glädje som vi tänker på Inger och vad hon betytt för oss och vår specialitet. Våra tankar går till Sivert, Linn, Anja och Jon.