Anne-Marie Elmqvist kändes länge som en outsinlig energikälla, men till slut tog krafterna slut. Natten till den 23 januari somnade hon in, 100 år gammal, i sin lägenhet på Birgittagatan i Linköping.
Anne-Marie, eller Ammis som vi kallade henne, föddes i Stockholm den 14 december 1920. Sina första år bodde i ett vackert trähus som då låg mer eller mindre ute på landet, i ett område som nu har blivit uppslukat av Solna. Sedan flyttade familjen in till en lägenhet på Karlbergsvägen.
Efter att ha tagit studenten fick hon jobb som sekreterare och utbildade sig samtidigt till socionom på Socialpolitiska institutet. 1943 fick hon sommarjobb i Lund, och där träffade hon sin livskamrat Mats.
Det nygifta paret flyttade till Uppsala, där Anne-Marie fick fast anställning som barnavårdsman. Hon skulle fastställa faderskap och se till att barns och ogifta mödrars intressen togs tillvara. Orättvisorna och ojämlikheten hon upplevde där under sina hembesök väckte ett engagemang för utsatta kvinnor som hon skulle bära med sig livet ut.
Hon kom senare att arbeta som arbetsförmedlare, skolkurator och som så kallad aktiveringsinspektör på länsarbetsnämnden i Linköping där hon hjälpte kvinnor att komma ut i arbetslivet inom mansdominerade yrken.
På 1970-talet var hon med och startade kvinnojouren i Linköping, och hon satt även i styrelsen för riksorganisationen Roks. På 80-talet var hon med och drev ett kvinnokafé på Apotekaregatan.
Den som mötte henne i olika sammanhang märkte snart hur nyfiken och omtänksam hon var, och för oss i familjen fick hennes många berättelser om släkten oss att känna samhörighet med tidigare generationer.
Anne-Marie gick i pension 1986, men la sig verkligen inte på sofflocket för det. I stället började hon läsa på universitetet igen. Studierna i konst- och genusvetenskap mynnade ut i uppsatser om kvinnors ofrivilliga deltidsarbete, om Folkets hus i Linköping och om ett omdebatterat kollektivhus på John Ericssonsgatan i Stockholm.
Kollektivhuset startades på 1930-talet, en period som Anne-Marie särskilt intresserade sig för och ofta återkom till. Gamla normer ifrågasattes och kvinnorna tog mer plats i det offentliga. Kollektivhuset hade bland annat gemensam barnpassning och en restaurang i bottenvåningen med mathiss upp till lägenheterna, allt för att frigöra energi till mer kreativa sysslor. Men motståndet var hårt – kvinnorna som flyttade in där anklagades för att vara lata och ointresserade av sin gudagivna uppgift: att sköta om hem och barn.
Den debatten skrev Anne-Marie om i sin sista uppsats, som hon lämnade in som 85-åring. Samtidigt tog hon hand om Mats, som hade fått en stroke. Det gjorde hon ömt och kärleksfullt, men det var också slitsamt.
Som ett andningshål hade hon en övernattningslägenhet i Stockholm dit hon åkte upp för att gå på konserter, utställningar och föredrag. Alltid lika elegant i kappa och högklackade skor.
Det är så vi ser henne framför oss, ständigt på språng mot nya utmaningar.
Anne-Marie har varit en självklar förebild och inspirationskälla för oss som haft lyckan att ha henne i vårt liv. Det känns tomt nu när hon är borta.