Elisabeth Hurtig (1939–2021), en av våra bästa vänner har lämnat oss i sviterna av covid-19. Vår sorg och saknad är stor.
Elisabeth var en strålande fin personlighet, rikt utrustad. Var hon än vistades gav hon av sin värme, kärlek och omsorg med stor empati. Hon såg varje människa. Ingen var för ringa för henne, utan hon såg något fint och värdefullt i alla. Allt detta var präglat av hennes varma och trygga gudstro. Jorden har blivit fattigare men himlen desto rikare.
Vår vänskap började år 1970 då familjen Hurtig flyttade från Uppsala till Mjölby, där maken Lennart fått tjänst vid tingsrätten. Elisabeth erhöll tjänst som högstadielärare vid Ängarydsskolan i Tranås. Jag, Stig, vad då studierektor vid samma skola. Där lärde vi känna varandra. Jag insåg ganska snart vilken superpedagog hon var. Kanske var det nedärvt. Elisabeth var uppvuxen vid Sjöviks folkhögskola i Dalarna, där hennes far var rektor och mor lärare.
År 1971 erhöll jag en fast tjänst som skolledare vid Lagmansskolan i Mjölby. När en lärartjänst på denna skola blev ledig uppmanade jag Elisabet att söka den. Eftersom hon var den mest meriterade, fick hon tjänsten. Jag har vid flera tillfällen sagt, att det bästa jag gjort för Lagmansskolan under mina år som skolledare där var att anställa Elisabeth. Hon var älskad och omtyckt av både elever och kollegor. Hon kunde verkligen fånga elevernas uppmärksamhet på ett sätt som är få förunnat. Vid festliga personalsamlingar berikades dessa av Elisabeth, när hon på sjungande dalmål deklamerade Karlfeldt.
Våra minnen av Elisabeth är många. Vi tänker på alla fina stunder i varandras hem, då de goda samtalen aldrig ville ta slut. Vi minns också våra många resor vi gjort tillsammans. Höjdpunkter har varit våra två Hurtigruttenresor, då vi hade god tid att umgås. Även våra fjällfärder både sommar och vinter har givit oss fina minnen.
Vi ser det som en ynnest att vi fick börja detta års första dag tillsammans med Elisabeth och Lennart i vårt hem. Inte kunde vi då ana att detta var sista gången vi mötte Elisabeth i detta livet.
Nu tänker vi mycket på Lennart och barnen Johan, Magnus, Maria och Karin och deras familjer och beder att de ska få kraft och styrka att tillsammans kunna vandra vidare.