Legitimerade läkaren Helén Jonson (1952–2023), Motala, har avlidit efter en längre tids sjukdom på sin sjuttioettårsdag. Hon sörjs närmast av maken Morten, barnen Cecilia och Erik med familjer, samt brodern Henrik med familj.
Hösten 1970 var det final i Svenska Dagbladets matematiktävling för gymnasister och en representant för arrangörerna sade ”i år är det lite speciellt för första gången har två flickor kommit till final”. Flickorna var Ann-Marie Mårtensson (senare Pendrill) och Helén Jonson. Bägge lyckades kvalificera sig till den internationella matematkolympiaden som 1971 gick av stapeln i Zilina (nuvarande Slovakien), där bara fem av 115 deltagare var flickor.
Helén hade växt upp på en bondgård i Godegård nära Motala. Vid sidan av gymnasiestudierna hade hon bland annat varit aktiv i Lottakåren. Efter gymnasiet valde hon inte teknisk eller matematisk utbildning utan studerade till läkare på Karolinska Institutet. Under studietiden träffade hon en norsk ingenjör, Morten, med vilken hon senare bildade familj.
Efter studierna arbetade Helén tio år som läkare i Uppland innan hon återvände till sin hembygd och var verksam som distriktsläkare i Motala fram till, den relativt sena, pensioneringen. Helén och Morten övertog så småningom även föräldrarnas gård. Helén hann inte vara pensionär speciellt länge men hon var mycket stolt över sina barn vilka bägge disputerat i matematiska ämnen och även gjort internationell karriär. Helén hann även bli farmor.
Helén valde som nämnts läkarbanan men höll kontakten med matematiken på andra sätt, dels genom sin familj, dels genom kontakter med andra deltagare i matematikolympiaden. De flesta i det svenska laget började träffas regelbundet från och med 1981. Våren 2006 gjorde vi en resa till Prag varifrån vi (i likhet med 1971) gjorde en tågresa till Zilina. På grund av översvämningar i Mähren blev resan något äventyrligare än vad vi tänkt oss. Där kom Heléns godmodiga humor till sin rätt ”det var nog den mest renodlade nostalgitripp jag kan tänka mig”. Efter den minnesvärda resan bestämde vi oss för att försöka träffas varje år.
Tio är senare började vi spåra internationella deltagare och Helén hann vara med på tre sådana träffar innan pandemin slog till. Helén hade ett fantastiskt minne och kunde allas födelsedagar, även sina patienters. Det var en ödets ironi att hon rycktes bort på sin egen födelsedag.