Hans Hermansson var en av mina äldsta konstnärsvänner. Hur vi möttes mindes ingen av oss. Hans och Anna Katrina fanns i Linköping när jag kom till museet 1980. Vi var nog nyfikna på vad vi gjorde i våra olika roller. För konsthistoriker är mötena i konstnärsateljéerna av stor betydelse. Man kommer konstnärskap närmare. Hans öppnade gärna ateljén.
Det har sagts att det finns ingen konst, men det finns liv. Det var om liv Hans konstnärskap handlade. Uppväxten i en statarfamilj är en bakgrund till hans politiska och sociala målningar. De finns nu i Moderna museet och i museerna i Linköping och Norrköping. ”Konst och liv hänger ihop. Bara det ena räcker inte”, sade Hans själv. Han hade sett mycket och ville ständigt se mer. I påskveckan besökte vi Norrköpings konstmuseum. Till sist gick vi igenom museets fasta samling. Kommentaren efteråt var, det väckte lust att måla!
Hans hade en allvarlig sida. Det var inte bara ställningstagandet för människan och levnadsvillkoren. Det handlade även om konstnärens hantverk, att med färg och form kunna uttrycka det man ville föra fram. Men Hans hade också en humoristisk sida. Leendet var alltid nära liksom träffsäkra kommentarer och citat om egna och andras framgångar och tillkortakommanden. När recensenter brast i kunskap och erfarenhet gick han med saklighet och tyngd i svaromål. Naturen blev ett mångårigt tema. En av hans briljantaste teckningar av barndomens landskap vid Tåkern är när han ser det i bildens backspegel och återger det så. Ett avsked.
Den natur han berättar om i sitt måleri är förutsättning för våra liv och fylld av stark mänsklig närvaro. Som lärare med sig själv som måttstock, om uttrycket förstås rätt, har Hans varit av stor betydelse för vårt regionala konstliv. Hans konstnärskap visar på det ansvar han själv lade i att vara verksam som konstnär. För mig har det varit stimulerande och glädjefyllt att få räkna Hans som en kär och uppskattad vän.