Den tidigare länsmuseichefen Gunnar Lindqvist, Linköping, har vid 93 års ålder avslutat sin gärning och vandrat vidare. Han lämnar hustrun/keramikern Amie Stålkrantz efter sig liksom barnen Caroline, Anna och Henrik. Sonen Martin avled 2014.
Gunnar var museichef, författare och en kulturbärare av rang. Han levde ett långt och aktivt liv både yrkesmässigt och med familjen, där barnen följt i föräldrarnas spår. Gunnar tillhörde de grundligt akademiskt utbildades skara, men där han inte från början fick något gratis. Han ingick i den dynamiska, kompetenta grupp länsmuseichefer ur samma generation som satte dessa museer på kartan: han var med om att bygga ut såväl Jönköpings som Östergötlands länsmuseer – inte bara med arkitektoniskt vackra och ändamålsenliga byggnader utan också med rader av uppmärksammade utställningar; en gyllene era för museerna ifråga.
Gunnar var innovativ, orädd, outtröttlig och välorienterad. Själv hade jag som bokförläggare förmånen att samarbeta med honom i fyra decennier; mötena med honom kantades av ett otal konkreta bokidéer, de flesta utmynnade i böcker. Under en tid ingick han i förlagets styrelse. Framför allt forskade och skrev han en rad viktiga, kulturhistoriska böcker: bland annat ett praktverk om glaskonstnären Bertil Vallien, som gick i fyra upplagor; ett arbete om konstnärsparet Esther och John Bauer; ett annat om kyrkomålaren Pehr Hörberg; en närstudie av solskensmålaren Johan Krouthén; han var redaktör och samlande kraft för en volym om landets länsmuseer; en annan unik titel var ”Krukor och fat” om lergodsets historia; en vacker volym ägnades åt Lisa Bauers underbara glasfönster i Linköpings ståtliga katedral; en annan bok ägnades åt Charles Emil Hagdahl, Hötorgskungen kallad, men född i Linköping. Gunnar skrev även inledningen till samme Hagdahls klassiska ”Kok-konsten” i faksimilutgåva på 1000 sidor, det svenska kökets grundskrift, utgiven i samarbete med Hagdahlsakademien, som Gunnar var med om att grunda i Linköping.
Tillsammans med den lika all-kompetenta hustrun Amie bodde och levde familjen alltid lika naturvackert och rymligt med byggnader och trädgårdar som krävde handfasta insatser av dem båda.
Förvisso saknar jag Gunnars frustande, bildade och härliga energi. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, men än mer varma minnen av den tid som flytt.