Hon som alltid funnits där som en stöttepelare i Västra Harg och haft ett finger med i det mesta i socken fanns plötsligt inte mer. Bara någon dag tidigare hade jag varit på gympa med henne och tänkt som jag ofta gjorde när jag såg henne hoppa runt. Hon är fantastisk, att hon orkar vid 87 års ålder. Hon är som en ung flicka.
Det blev tomt efter Gunbritt men det var också en bro som rasat till en annan värld och tid. För Gunbritt var prästerna Svenstedt och Wigdahl och de människor som levde då lika närvarande som vi sentida. Hon visste vilka som låg i gravarna, vilka som bott i torpen hon berättade om och kände till hur folk var släkt och var de bott. Med Gunbritt så försvann de berättelserna, ett stycke historia gick förlorad.
Gunbritt var en kraftkvinna som orkade det mesta även om en del kunde bli lite rädda för hennes rättframma nästan lite barska sätt. Hon hade åsikter om mycket och var inte rädd att säga det hon tänkte, men hon var aldrig elak eller hård utan brydde sig om andra även om hon kanske gjorde helst sakerna själv så det blev som hon ville.
Jag tror knappt att det finns något hon inte gjort i kyrkan. Det har varit kyrkkaffe, öppna kyrkan, sätta upp adventsljusstakar, tvätta dukar, kyrkvärd, kassör i Martagruppen, kyrkoråd, köra ut julblommor till äldre, gravsmyckningskaffe, koka gröt till lucia och när barngruppen hade maskerad kom hon och stekte tacos iklädd fångdräkt! Hon hade humor Gunbritt och ett varmt hjärta.
Det var inte bara i kyrkan hon var engagerad utan även i hembygdsföreningen där hon var ordförande i många år och Västra Hargs IF där hon var hedersmedlem för hennes stora engagemang. Men framför allt hade hon ett stort hjärta för sin familj.
Västra Harg var hennes kyrka, men också Kättilstads kyrka var viktig där en del av hennes släkt kom ifrån och där hon hade gravar som hon skötte. Därför kändes det fint att Gunbritt var med när jag i september togs emot som kyrkoherde i Rimforsa just i Kättilstads kyrka. I den ljumma höstkvällen efter mottagningsmässan sa vi att i sommar ska vi gå runt här i Kättilstad och titta på hennes gravar.
Nu blev det ingen jordisk sommar mer för Gunbritt utan en evig himmelsk och när vitsipporna blommar i Västra Harg ska jag blocka en bukett till hennes grav och till de gravar som hon brukade titta till. Och vid Kättilstads kyrka ska jag se ut över det himmelskt vackra landskapet som vittnar om evigheten och sjunga psalmen som slutar och tills vi ses igen må Gud hålla dig i sin hand.