Göran Lindgren avled 5 juli och var min och Arons farfar och gammelfarfar till Charlie och Lo. Han var morfar till Cecilia och Emilia. Pappa till Johan och Lotta och make till Kaija.
Vi barnbarn har alla särskilda minnen som vi vårdar extra högt; Emilia minns den där gången Göran tog med henne för att köpa semlor för han hade hört att hon var själv hemma och på dåligt humör, Cecilia minns att han alltid följde med henne till ridningen och kratsade hästarnas hovar när hon själv inte vågade, trots att han egentligen inte hade det minsta intresse av hästar. Aron minns alla resorna till Skåne varje sommar, de lyssnade på Alice Babs i bilen på vägen ner, men hoppade alltid över "Regntunga skyar" eftersom att den var så tråkig. Jag minns att Göran lärde mig citera ur kända litterära klassiker och att man klär upp sig när man går på teater.
Historier var viktigt för Göran. Vad som helst kunde bli en historia värd att berätta, allt var ett äventyr bara man såg det på rätt sätt.
1943 började Göran första klass i Västra Vram och upptäckt en av de saker han skulle komma att värdera högst livet igenom, kunskap. Efter utbildning på Chalmers i Göteborg började han arbeta som specialist i realtidssimulering på Simulatorcentralen inom flygindustrin på Saab.
Göran levde efter devisen att man skulle lära sig minst en ny sak varje dag och hans törstande efter kunskap tog aldrig slut. Han läste fristående kurser på universitet långt efter pensionen, vilket var lite av ett gissel, hans betyg var så gamla att de inte gick att registrera i universitetets databas. De hade aldrig haft en student i Görans ålder!
Att sitta och plugga vid köksbordet en gång i veckan med Göran var ett nöje. Han hade ett sätt att lära ut som gjorde även den tradigaste ekvation intressant. Belöningen efter en välutförd läxläsning var en mattekluring och Göran-klappen på huvudet. Hård men hjärtlig. När man sedan fick skjuts hem på kvällen visslade han genom tänderna och trummade med fingrarna på ratten. Varje gång drog han samma skämt, det hörde till.
Att spendera tid med Göran var att våga vila i den trygga upprepningen. Att lyssna på samma historier tills man kunde dem utantill, tillräckligt väl för att berätta dem vidare. Vilket jag är tacksam för i dag. För även om Göran inte längre finns med oss så gör hans historier det, nyckelharpan han byggde hänger på övervåningen och viljan att lära sig och att lära ut. Insikten om att vad som helst kan bli ett äventyr, bara man ser det på rätt sätt.