En dryg månad efter sin 100-årsdag somnade Anne-Marie in. En sorgsenhetens tomhet infinner sig när beskedet kom. Hon som var en uttalad förebild för kvinnors mångsidiga kunnande och empatiska klokskap hade gått till evighetens vila.
Anne-Marie var en person med uttalad integritet parad med en fin empati och ett stort mått ödmjukhet. En ödmjukhet som gjorde henne särskilt omtyckt i hennes första arbete som barnavårdsman men också i hennes fortsatta arbetsuppgifter inom AMS och Länsarbetsnämnden.
På 1980-talet träffades Anne-Marie och Marianne inom verksamheten "Forum för kvinnliga forskare och kvinnorforskning" på universitetet i Linköping. Vi brann båda för att vara med och förbättra villkoren för kvinnor på olika nivåer i samhället. Ett år efter sin pension 1986 började Anne-Marie studera det nya ämnet kvinnokunskap – i dag genusvetenskap. Hon hade hunnit läsa in kurserna och skulle börja med sin C-uppsats när hennes man drabbades av stroke och livet förändrades totalt. Anne-Marie blev anhörigvårdare till sin man och arbetet med uppsatsen lades på hyllan ... men vid 85 års ålder hade hon skrivit klart sin C-uppsats i genusvetenskap! En riktigt fin men också mycket ovanlig prestation av en 85-årig kvinna! En reporter frågade hur hon orkar? Anne-Marie svarade: "Det jobbiga när man blir gammal är inte att anstränga sig utan det är tristessen man blir trött av!"
Någon tristess infann sig inte när Anne-Marie och Rosmari på våren 1988 blev två av sex handledare i projektet "Kvinnors Utveckling i Vadstena". Ett projekt som Marianne ledde och som ville stimulera både kvinnor på Birgitta Sjukhus och i kommunen, att på olika sätt gå vidare i arbetslivet när stadens mentalvård skulle flyttas ut till kommunerna. Med sin socionomexamen i botten, sin långa och framgångsrika arbetslivskunskap och sitt diplomatiska förhållningssätt var Anne-Marie även i detta sammanhang en genuin "pärla" att arbeta tillsammans med!
Under många år var Anne-Marie aktiv inom Sveriges kvinnojourer både på lokal och nationell nivå. Hon var en person som kunde förmedla kunskap som fick oss kvinnor att växa. En unik egenskap! Endast med uppehåll under senaste året träffades vi regelbundet för luncher, middagar och testunder. Vi gjorde uppföljningar av vad som hänt oss sedan sist, vilka böcker vi tyckte hade varit intressanta men vi diskuterade också ivrigt och engagerat den feministiska sidan av olika politiska skeenden.
Tillvaron känns nu som ett sorgset vaccum utan dessa personliga och utvecklande träffar! Vi är så tacksamma för de många åren tillsammans med Anne-Marie och våra tankar går till döttrarna Annika och Lena med familjer. Anne-Marie kommer alltid att finnas i våra hjärtan!