Professor emeritus Elisabeth Hamrin har gått bort i en ålder av 92 år. Elisabeth växte upp i Sörmland. Efter studentexamen i Nyköping läste hon medicin vid Uppsala universitet fram till medicine kandidatexamen. Under en utlandsvistelse blev hon inbjuden att besöka ett internationellt konferenscentrum, Caux, i Schweiz, som drevs av MRA (Moral Re-Armarment). Idag heter samma nätverk Initiatives of Change. Detta möte gjorde starkt intryck på henne och hon var sen hela livet engagerad i deras årliga konferenser i Schweiz och Indien. Hon arbetade tre år i USA och ett år i Västtyskland inom denna rörelse innan hon återvände till Sverige. Elisabeth bytte då inriktning och tog sjuksköterskeexamen vid Sophiahemmets sjuksköterskeskola 1963. Efter vårdlärarutbildning och arbete som vårdlärare blev hon doktorand vid Uppsala universitet. Hon disputerade i klinisk fysiologi med inriktning omvårdnad 1981, som femte sjuksköterskan i Sverige. Elisabeth fortsatte att undervisa och forska i Uppsala och byggde upp en betydelsefull kunskap inom vården av patienter med stroke. I samband med etableringen av Hälsouniversitetet vid Linköpings universitet erhöll hon universitetets första professor i omvårdnadsforskning, vilken hon innehade till sin pension 1997.
Som professor i ett nytt ämnesområde präglade hon fakultetens verksamhet. Elisabeth som hade en stark historik från Uppsala universitet hälsade under sin första tid i Linköping besökare välkomna till Uppsala universitet, vilket hon förstås snabbt korrigerade. Elisabeth lyfte ofta fram Linköping som hennes drömmars mål, hon uppskattade och trivdes i universitetets multiprofessionella miljö och gemenskap både i grund- och forskarutbildning. Hon fortsatte långt efter pensioneringen som professor emeritus och vi är många som sett henne vandra mellan campus och hemmet med fullpackad cykel eller Dramat. Elisabeth var starkt engagerad internationellt och vid varje anledning till firande och födelsedagar anordnade hon öppet hus med insamling av pengar till något av alla de projekt hon var engagerad i.
Elisabeth tillbringade gärna kvällar och helger på sin kolonilott och samlade gärna sina vänner där för att såväl umgås i trädgården som att delta i de sysslor som behövde göras.
En pionjär har gått ur tiden och vi minns med tacksamhet Elisabeths stora engagemang för att bygga upp omvårdnadsforskningen vid Linköpings universitet. Vi saknar Elisabeth och är tacksamma att ha fått ha henne som kollega under många år.