Livgrenadjären överstelöjtnant Claes-Henric Löfgren i Linköping har slutat sina dagar i sviterna av en elak cancer den 5 november, 82 år gammal.
Claes-Henric ”Lövet” Löfgren älskade historia, framför allt var det de olika skeendena som fascinerade honom och att kunna skönja hur historien upprepar sig.
Sedan Claes-Henric gick i pension från I 4 i Linköping 1998 har han lotsat otaliga skolklasser, arbetsgrupper, pensionärer och andra intresserade genom historia som han märkte att många inte kände till.
Framför allt gjorde han detta för att han ville förmedla Östergötlands militärhistoria. Han ansåg det vara en mycket väsentlig del av vår historia och att vi inte får bortse från den. Historieintresset har han haft med sig sedan unga år.
Precis efter studenten ryckte Claes-Henric in och gjorde värnplikt, närmare bestämt den 3 juni 1960. Då var det inte självklart att han skulle göra karriär inom det militära. Hans dröm var egentligen att bli lärare i historia och tyska. När han åkte ner till Lund för att undersöka sina studiemöjligheter ändrades planen.
I stället bestämde han sig för att påbörja en reservofficersutbildning i Halmstad, något han aldrig ångrat. Han nämnde att det här yrket är så oerhört omväxlande och att det var många underbara dagar att vara ute och öva, vissa dagar kunde det vara snöoväder och man kunde sitta med en kletig ärtsoppa som gick att vända upp-och-ner i skålen. Detta upplevde ”Lövet” som en tjusning.
Listan på tjänsterna som Claes-Henric har haft under åren är alltför lång att ta upp i detta forum. Huvudsakligen har han varit stationerad i Östergötland och Stockholm, många jobb har varit i chefsposition. Erfarenheten som yrkeslivet har gett honom var något han var mycket tacksam över.
Framför allt ansåg han att det gett honom en förnämlig ledarskapsutbildning, som militären är känd för att ge. Vidare så tryckte han på att fått ett fantastiskt socialt nätverk, både militärt och civilt. Han var stolt över att aldrig har haft någon ovän. Har det varit något så försökte han alltid reda ut det omedelbart.
Claes-Henric var under många år ordförande för Garnisonsmuseet och Östergötlands försvar och i den egenskapen ansvarat för den fortsatta traditionsvården efter regementets nedläggning. Där tillbringade han fyra till fem timmar om dagen och trivdes alldeles utmärkt. Man försökte under några år att hitta en efterträdare, men det var svårt att hitta någon så välplacerad som Claes-Henric.
Claes-Henric var en som förordade en flyttning av Röda förrådet och skapande av ett försvarshistoriskt museum i Gamla Linköping vilket skulle kunna bli ett fint komplement till de övriga befintliga museerna. Här behövdes en kunnig och intresserad ”resurs” för att det militära kulturarvet skal kunna fortleva och Claes-Henric var beredd att åta sig den uppgiften. Tyvärr av internt käbbel på tjänstemannanivå omöjliggjordes genomförandet av detta medborgarförslag.
Nu har Lövet gjort sin sista marsch och vi som kände honom önskar honom vila i frid. Vi saknar honom djupt och är innerligt tacksamma för att fått uppleva och lära av alla goda sidor hos en riktig förebild. Ytterligare ett tomrum har tillkommit i kamratkretsen.
Våra tankar går till hans hustru Gudrun.