Kardiologiska kliniken i Linköping saknar en självklar kollega och arbetskamrat. Överläkaren Christina Fluur gick bort den 26 januari efter en kort tids sjukdom, efter att ha arbetat med oss så sent som i början av december.
Christina kom till kliniken redan på 1980-talet, efter studier i Uppsala och Linköping, och blev den trogen hela arbetslivet, med fokus på hjärtrytmrubbningar. Att uppleva sådana besvär väcker ofta både oro och ångest, och omhändertagandet behöver ske på många plan. Christina behärskade detta till fullo, och hon var en både kunnig och högt uppskattad patientdoktor. Under de senaste 15 åren har en snabb utveckling av kunskapen om genetiska/ärftliga orsaker till rytmrubbningar skett, och Christina engagerade sig snabbt i dessa patienter. Att få följa inte bara enskilda patienter utan hela familjer, och ibland släkter, var något som hon värdesatte.
Christina deltog i vidareutbildningar för kollegor, inklusive på det nationella planet, men också för andra yrkesgrupper och inte minst för patienter. I forskningsstudier och vetenskapliga arbeten intog hon en mycket värdefull stöttande roll, snarare än att söka rampljuset. Många kollegor valde att komma med sina frågor till Christina, som tog sig tid att diskutera och som också var en uppskattad handledare.
Utöver att vara en omtyckt kollega och arbetskamrat var Christina en engagerad medarbetare, som under ett antal år var arytmisektionsansvarig, och därefter biträdande verksamhetschef. Dessutom var hon en självklar medelpunkt på kliniken när det kom till visdiktande och spex. Få av oss kan numera höra ”Pomp and Circumstance/Land of Hope and Glory” utan att delar av Christinas texter från olika disputationshyllningar poppar upp i huvudet. Hennes skådespelartalanger visade sig både vid nämnda spex och vid hjärtlungräddningsövningar, som blev adekvat genomförda men kanske inte så seriösa som planerat … Under arytmisektionens möten hade Christina många kloka inpass, men minst lika ofta en dräpande kommentar eller blixtsnabb association – alltid framförd med glimten i ögat! Som arytmiläkare är vi vana att tänka på ”extra ledningsbanor” i hjärtat, men vi misstänker att Christina hade en (mycket snabb) extrabana mellan hjärnan och talorganet!
Vi är många som saknar Christina, och det är svårt att förstå att vi inte kommer att ses i korridoren endera dagen.
Vi tänker på Sten och de fyra döttrarna med familjer som så hastigt förlorat en älskad maka, mor, mormor och svärmor.
Christina fattas oss!