Livet har flytt från min vän och kollega Britta. Eller måhända mera sant; Britta har flytt från livet. Under flykten föreställer jag mig hur hon rattar sin sportbil bort från talldungen på Vintervägen, och främst bort från sjukdom och sängbundenhet, som under de senaste åren inkräktat i hennes leverne och berövat henne utförsgåvor och livskraft. När det också under sommaren kom bud att hennes högt älskade lillebror Anders avlidit, fanns inte gränser för hennes sorg och otröstlighet.
Den som alltid ömmade för Brittas behov var arbetskamraten Lennart på Hagbyskolan: ”Ring bara så kommer jag”. Vi kollegor som hört henne berätta om Lennarts insatser under åren, högaktar hans stora medmänsklighet och hjälpsamhet mot Britta under år som gått.
Bort gå de vännerna som stått nära. En känsla av prisgivenhet finns då Britta inte finns. Vi, båda födda 1938, fann varandra i nybyggarandans Lambohov. Änggårdsskolan stod klar för inflyttning och vi var tre lågstadielärare som bildade ett arbetslag och välkomnade 60 nybörjare i våra klasser. Vi hade tagit till oss den nya pedagogiska modellen ”Familjegrupper i skolan” som utmejslats av psykologen Barbro Goldinger. Det var glöd och iver och mycket arbete och främst Brittas förtjänst att vårt arbete utvecklades till fyllest och gav frukt åt alla inblandade. Brittas lugn och humor och hennes pedagogiska insikt var berikande. Jag som vidareutbildat mig till speciallärare, tänkte ibland att det var en överflödig fortbildning, när jag nu fått Britta till kollega och vad mera – förebild. Hon var ett bevis på att integritet, utgivande och glada skratt kan samexistera.
Britta omhuldade varmt våra elever, men jag måste i sanningens namn nämna, att i det hon troget höll fast vid under de friska åren, ingick även hennes och maken Johans båtliv och svaghet för snabba bilar. En lyhörd, oskattbar vän har rest.