När jag flyttade in till centrala Linköping i början av 2000-talet gjorde slumpen att jag hamnade hos tandläkaren Boel Ehrnholm. Det blev en lyckträff. Hon var noggrann, omtänksam och effektiv i sin yrkesroll och jag kände mig trygg. Dessutom var hon pedagogisk och uttryckte ofta sin uppskattning över min nyfikenhet. Vi pratade egenvård och tandhälsa men under åren utbytte vi även glimtar av våra privata liv. Det är nog lite ovanligt att uppskatta sin tandläkare såsom jag gjorde, men jag blev glad över de årliga kallelserna och uppskattade våra möten.
I början av augusti förra året träffade jag Boel för sista gången. Eftersom det de senaste åren varit lite osäkert när hon skulle gå i pension var vi noggranna med att prata lite extra ifall vi inte skulle ses mer. Hon ville gärna ägna sig åt att ta hand om djur och då speciellt katter, men ännu var hon inte redo att ge upp jobbet. Jag tar beslut ett år i taget, sa hon. Vi skickade med varandra några omtänksamma ord och det är jag glad för.
När budet om hennes bortgång nådde mig blev jag väldigt tagen. Jag hade önskat henne en lugn pensionärstillvaro efter ett intensivt arbetsliv. Nu blev det inte så. Jag känner stor tacksamhet för de år jag fick ta del av hennes omsorger och jag är övertygad om att jag delar den känslan med många andra som besökte hennes mottagning under årens lopp.