Söndag 29 augusti, några dagar efter sin åttioårsdag, gick Bo ”Stalin” Stalefors, Uddevalla, bort efter en tids sjukdom.
Redan i Tanneforsskolan kunde man tydligt se vilken rejäl och pålitlig kille Bosse var. Han var väldigt vänlig, mycket muskulös och bar starka glasögon. Kanske var det Bosse som inspirerade Bamse till uttrycket ”om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll”.
Han var mycket idrottsintresserad och sysslade med många bollsporter, mest handboll och fotboll. Från den äldre lagkamraten ”Negus” i Gottfridsbergs IF:s fotboll fick han de uppskattande orden ”Jag gillar dig, för du gör som jag säger!”.
Liksom flera av kompisarna studerade Bosse på Saabs Industriskola. Där skaffade han sig flera vänner som han sedan haft kontakt med i alla år.
Sedan blev det flytt till Borås där han studerade till ingenjör. Sin kära Kajsa-Lena träffade han i Borås Folkets Park 1963. Efter ingenjörsexamen och giftermål 1967 gick flyttlasset till Lidköping för arbete på Rörstrands .1971 flyttade de till Uddevalla där de bott kvar sedan dess. Bosse arbetade som ingenjör på det som nu heter Scan Väst. Byggnadskonstruktion och beräkningar var hans specialitet och han var mycket efterfrågad som konsult även efter pensioneringen. Han hade alltid många järn i elden. Ordet nej ingick inte i hans vokabulär.
Inte bara idrottsföreningar utan även PRO och många andra föreningar fick glädje av hans stora engagemang och energi.
Friidrott var ett stort intresse där han tävlat som aktiv och även varit ledare och funktionär.
Han var löpningsdomare på flera Finnkamper. Då var det inte nådigt att vara löpare, speciellt inte finsk sådan. ”Varför blev jag diskad?”, ”Du genade ju lite i sista kurvan!”, ”Ja, men annars hade jag ju inte vunnit!”. VM 1995 på Nya Ullevi, där han var löpningsdomare, var en absolut höjdpunkt. Som pensionär deltog han i många år i Distriktsmästerskap för Veteraner.
”Vi brukar vara två deltagare i kulstötning, det är jag och en snäll präst”.
Han ville väldigt gärna behålla kontakten med kompisar från ungdomsåren i Tannefors och såg själv till att det blev så. Vi hade en återträff 2008 för vår klass som slutade nian 1958 och där var han mycket drivande som organisatör. Under många år träffades ett tiotal
Linköpingsgrabbar en eller två gånger om året på olika platser i Sverige. Det var nästan alltid Bosse som såg till att träffarna verkligen blev av.
Nu i september hade han kallat ihop ett tjugotal ungdomskompisar av båda könen till en träff som förstås inte kunde genomföras.
Det bestående minnet av Bosse är en ärlig och bussig kille som alltid ställde upp. Med sin torra göteborgshumor lockade han till många skratt. Vi saknar honom väldigt mycket och våra tankar går till Kajsa-Lena och sönerna Peter och Stefan och deras familjer.