När jag efter många års museiverksamhet på andra platser återkom till Linköping 2007 tillfrågades jag av Samlarklubben Hans Brask om konstföredrag, gärna med lokala och regionala perspektiv.
Vid första besöket i samlarklubben lärde jag känna Bo och Agneta Sandström, vilka hade konst och konsthantverk som ett par av sina stora intresseområden. Vid detta möte uppstod en vänskap, som för mig kommit att betyda mycket. Bo hade djupa och insiktsfulla kunskaper. Det framkom tydligt vid samtal med honom om våra gemensamma intresseområden och med honom som samlare. Han hade ett säkert öga för konstens egenskaper och kvaliteter. Det var värdefullt för mig som museiman, att även på detta sätt möta samlaren och hur denne förhöll sig till sig de såväl enskilda verk, men även hur en helhet som speglande intresset växte fram under lång tid. Att samla och fördjupa sina kunskaper handlar om just livslånga processer.
Bo var generös att dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan på ett för honom typiskt lågmält sätt. Inför arbetet med det som senare blev min artikel till boken om Linköpingskonstnären Pär Thorell hjälpte han mig att genom sitt kontaktnät få kontakt med andra samlare och finna nya okända verk. Linköping och Östergötland har haft ett antal samlare som aldrig gjort något större väsen av sig. Man kan tala om dem som verkande i det tysta. Det handlar om relationer där lärande, delande med sig av kunskaper och umgänge med likasinnade är viktiga inslag.
Samlarklubben Hans Brask i Linköping har för många av dem varit ett samlande nav. I denna krets har Bo Sandström haft en given plats. Det har varit till stor inspiration att få räkna Bo Sandström som en uppskattad vän och samtalspartner om gemensamma intressen. Och mycket har jag lärt mig! Tomrummet efter honom blir stort.
Mina tankar går nu till hustru Agneta och sönerna Stefan och Hans med familjer.