Redan som fjortonåring lämnade Bo sitt Älvdalen för att börja på kockskola i Göteborg.
Han jobbade sedan som kock på båtar under några år, för att sedan återvända till Älvdalen, där han livnärde sig som kock, musiker, och diverse jobb på Nittsjö porslin och Hagströms gitarrfabrik.
I slutet på 60-talet tänkte han ta steget ut i världen och han liftade söderut, där en av anhalterna var Åtvidaberg, Facit behövde folk och här fanns chansen att jobba ihop lite pengar innan färden fortsatte. Det han inte visste då var att på Facit jobbade en tjej (Inger) som han blev förälskad i och han blev kvar i Åtvidaberg till sin bortgång.
Bo etablerade sig snabbt inom idrotten i Åtvidaberg och han var aktiv inom OK Eken och ÅIF, för att sedan bli ungdomsledare för orienterare och skidåkare. 1974 byggde vi hus på Berggårdsvägen och vi blev grannar i nära 50 år, där också våra barn växte upp tillsammans.
Musiken var också en stor del av Bos intresse, han hade spelat som gitarrist på 60-talet och nu värvade vi honom till gruppen GetBack och sedermera Gitarr orkestern.
Bo hade också en konstnärlig gåva och målade i flera tekniker, på konstrundan i år kunde vi se en del av hans alster och han kämpade in i det sista inför visningen.
Att resa var något som Bo gillade och vi gjorde ett antal resor tillsammans med vänner, där inget var omöjligt, det ordnar sig sa optimisten, och det gjorde det.
Vi hade också många fester och vid ett tillfälle föreslog en av deltagarna att vi ”gubbar” skulle åka till alperna och åka slalom, självklart tyckte Bo, (den ende som inte åkt slalom förut). Det blev 10 år som vi besökte Valtournenche varje år i januari och trots att Bo under den tiden genomgick svåra behandlingar för sin sjukdom, såg kämpen till att det var uppehåll i behandling när det var dags för skidåkning.
Vi saknar kämpen och optimisten och våra tankar går till Inger, barn och barnbarn.