Birgitta Gustafsson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 81 år. Hon sörjes närmast av maken Rolf, sonen Jonas med hustru Carolina, barnbarnen Ebba, Hedvig och Ingrid samt syster Ingegärd och systerdotter Johanna i Linköping.
Birgitta föddes och växte upp i Hycklinge i södra Östergötland. Hon gick i realskolan i Kisa och därefter i Högre Allmänna Läroverket i Linköping, dit även vi som skrivit denna runa kom, och tog studenten i maj 1961.
Vi som var ”lantisar” bland alla stadsbor sökte oss till varandra, och umgicks flitigt när vi inte pluggade latinsk grammatik och tyska verb. Ett trångt inackorderingsrum fick fungera som bas för våra sammankomster, där vi diskuterade vardagens bekymmer, alltmedan vi mumsade på vaniljhjärtan för 2 kronor styck, inhandlade i ett litet konditori på Platensgatan nära skolan. Ibland blev det ett biobesök, eller en svängom i den gamla gymnastiksalen vid domkyrkan, där det med jämna mellanrum ordnades ”skutt”, det vill säga skoldanser. Men för det mesta for vi hem med rälsbuss till våra respektive hemorter på lördagseftermiddagarna; ja, man gick i skolan även på lördagar på den här tiden.
Vår samvaro fortsatte i Uppsala, där vi alla tre pluggade efter studenten. Birgitta kom till universitetsstaden först efter ett år; hon vikarierade en tid som lågstadielärare och arbetade också som turistguide, både under sommar- och vintersäsongen i Österrike.
I Uppsala fortsatte vi vår täta samvaro. Det blev fikastunder även här, i våra studentrum eller på Ofvandahls, fester på Östgöta nation, och biobesök. Trots bitvis hårt pluggande, en ansvarslös och rolig period i våra liv. Birgitta tog en fil. kand. i tyska, konsthistoria och pedagogik. Senare kompletterade hon sin examen med nordiska språk. Men efter våra avslutade studier skildes våra vägar. Birgitta träffade sin blivande make, gifte sig och fick sonen Jonas.
En tid av arbete och familj följde för oss alla tre, och vi sågs inte så ofta förrän i mitten av 90-talet, då vi började träffas mera regelbundet. Birgitta hade nu fått arbete på Länsarbetsnämnden i Stockholm, där vi bodde alla tre. Vi möttes hemma hos varandra och gjorde ibland utflykter till vår gamla lärdomsstad. Det var alltid Birgitta som satt vid ratten, hon var en skicklig och van bilförare. Vi minns särskilt hur vi njöt av de nyutslagna kungsängsliljorna på ängarna söder om staden, eller hur vi drack choklad med vispgrädde i Gamla Uppsala. Oftast var det Birgitta som kom med roliga idéer hur vi skulle tillbringa tiden tillsammans. Hon var en duktig kock; när vi var hemma hos henne på middag hade hon alltid lagat nya och inspirerade rätter. Vi åt av den goda maten, drack vin och njöt av samvaron, pratade om högt och lågt, gladdes med varandra i lycka och framgång och sörjde tillsammans när livet stundom tycktes ofattbart mörkt.
När Birgitta drabbades av svår sjukdom var samhället nedstängt på grund av corona, och vi kunde inte längre träffas som vanligt. Till en början hade vi telefonkontakt, men övergick till textmeddelanden, då hennes tal efterhand blev allt sämre. Hon var flitig med sin läsplatta och vi kunde kommunicera in i det sista. Ett otroligt mod, en tapperhet utan like, värme och klarsynthet präglade hennes välformulerade texter. Vi förvånades över hennes enastående minne och fortsatta engagemang i våra liv.
Birgitta var som människa empatisk, intelligent, intresserad av människor, rolig och rättfram. Hon var inte rädd att säga ifrån, hon protesterade mot oförstånd och dumheter i tillvaron. I sjukdomen visade hon ett enastående mod, hon vågade se döden i ögonen och beskriva hur hon kände sig. Hon hade ett stort stöd av sin make och sina närmaste, och hann bara vara ett par dagar på hospice innan döden kom, säkert som en befriare.
Tårarna rinner när vi formulerar denna minnesruna. Men inga tårar kan ge oss Birgitta tillbaka. Vila i frid, och tack för nära vänskap genom åren.