Resemontören Bertil Sundin, Kisa, har insomnat i sitt hem efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Hans närmast anhöriga är syskonbarnen Jens, Lena och Jennie.
Bertil växte upp i Ångermanland och fick efter folkskolan utbilda sig till resemontör – på inrådan av en lärare som såg hans begåvning. Därefter startade arbetslivet och i början på 1960-talet kom Bertil till Knivsta och var med och byggde upp Knivsta sågverk. En tid efter kom han till Kisa och här var han med och byggde upp Kindasågen. Här kom han att stanna kvar och i mitten på 1980-talet köpte han en stuga som han monterade ner och byggde upp på en tomt norr om Kisa vid Hägna. Stugan fick namnet Stenbacken. Han var otroligt fäst vid sin stuga. Han vårdade särskilt sin trädgård och tog bland annat med sig en norrländsk syrén från sin mammas trädgård. Varje sommar på sin semester körde han upp och hälsade på sin mamma.
Här bodde Bertil, eller Berra som jag kom att kalla honom, när jag på 90-talet köpte min stuga och vi blev nära grannar. Redan när jag var och tittade på huset, som spekulant, kom han över och hälsade med glad och öppen blick. Han kom att bli en oumbärlig granne, den bästa man kunde tänka sig. Han hade lösningar på allt praktiskt. Jag kom att lära känna ett formidabelt geni när det gällde just mekaniskt hantverk. Han berättade att han lagat allt från trasiga paraplyn till silon. Allt som hade med metall att göra kunde han fixa och många är de som han hjälp under alla dessa år. Han var mycket social och slagfärdig, och hade en rätt burdus humor, som att till exempel kalla lokaltidningen för Gristrumpeten. Han var också väldigt envis, och i vissa sammanhang var han nog direkt avog.
Men han var en mycket snäll människa och vi umgicks som goda grannar under alla år. Han tittade till min stuga när jag inte var där – kollade att ”inga fientligheter” dök upp – som han sa. Ofta tog vi en whisky i mitt kök och pratade om allt mellan himmel och jord.
Det blir mycket tomt efter honom för mig och säkert för alla vänner och bekanta som vant sig vid att han bara finns där.
Saknaden är stor men även tacksamheten över att ha känt honom i ett kvarts sekel.