Bernt Karlsson, Linköping, somnade in för gott i våras vid 80 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Carrie och barnen Fredrik och Jesper med familjer.
Jag träffade Bernt redan i slutet av 1950-talet. Familjen bodde nära Karolinska och där bodde även vår gemensamma vän Lasse. När jag besökte Lasse blev det ofta hockey eller fotboll med Lasse och Bernt och deras kompisar. Bernts idrottsintresse höll i sig hela livet. En bandykarriär inleddes med Sällskapet Bandylen i absolut lägsta divisionen, i första hand för att ha trevligt. Men olyckan var framme ett år när dom råkade vinna serien och gick upp en division. Det rättades dock till nästa säsong då man var tillbaka. Isträningen startade rätt tidigt på hösten fast fokus låg oftast på att få is till groggarna.
Bernt gillade skidåkning också, det blev flera Vasalopp. Tillsammans började vi göra gemensamma fjällresor i slutet av 1960-talet. Det var enkla hushåll på den tiden. Första stugan hade torrdass, vedspis, två rum som sju personer delade på. Men kostymer hade vi med oss så att vi kom in på fina hotellet i Åre. Vi fick barn och dom drog vi i våra fjällpulkor ända upp på Snasahögarna. Med åren och lite pengar i kistbotten bytte vi till hotell på 2000-talet.
Bernt gjorde aldrig någon hemlighet av att han stod på vänstra planhalvan politiskt. I linje med det var hans omtanke om andra och då inte bara i ekonomiska frågor utan han var medkännande och stöttande när det gällde personliga saker. Jag minns särskilt hur han ställde upp vid min skilsmässa och bjöd ner mig och barnen till sommarstugan som han och Carrie delade med andra i ett kollektiv i Linköpingstrakten.
Bernt var en hejare på att sjunga nubbevisor. Med åren bet vi av så det blev tre visor till varje snaps. Det var visan om orren när det var OP i glaset och var det Gammal Norrland klämde vi i om lappluvan. Han slutade ibland med "jag äter inte klockor men jag dricker gärna ur". Och nu har han gjort det för sista gången, det är synd.