Barnläkaren, professor emeritus Max Kjellman har insomnat vid 84 års ålder. Närmast anhöriga är döttrarna Katarina och Ulrika med familjer.
Max föddes in i en familj med stark tradition av bildning och lärande. Farfar var professor i franska språk och sedermera landshövding, pappa var rektor på ”Spyken”, ett legendariskt gymnasium i Lund. Med mamma Elisabet, född i Tyskland, kom tyska språket som tidig del i Max lärande.
Själv valde Max läkarutbildning, och senare barnläkaryrket med inriktning mot allergisjukdomar hos barn. Måhända spelade egna tidiga erfarenheter av allergibesvär in i det valet – som barn cyklade Max med stora skyddsglasögon för att skydda sig i pollentider! Tveklöst var hans egna erfarenheter en viktig grund till den omsorg och förståelse han senare kom att visa alla de barn som drabbats av allergisk sjukdom.
Efter kortare vikariat på andra orter – som det var för den tidens unga läkare – kom Max och hustru Anna, även hon läkare, till Linköping. Max förblev sedan trogen Barnkliniken – senare omdöpt till Barn- och ungdomsmedicinska kliniken – i Linköping till sin pensionering. Som läkaren Max – välkänd för flera generationer allergiska barn och deras föräldrar – men också som forskaren Max Kjellman. I sin avhandling från 1974 påbörjade han klinisk och metodologisk forskning om den nyligen upptäckta immunglobulin E som är kopplat till allergisjukdom. Med kollegan och doktoranden Stefan Croner beskrev han utvecklingen av allergisjukdom från födelsen och upp i åren med fokus på det som var Max stora intresse – att förutsäga och förebygga allergisjukdom. Deras studie av 1701 barn var banbrytande både utifrån resultaten, och utifrån hur exemplariskt väl studien genomfördes med ett stort antal deltagande barn som också stannade kvar i studien och därför kunde följas över lång tid.
Forskningen gav Max många uppdrag både inom och utom Sverige – i Barnläkarföreningens allergisektion, vid Folkhälsoinstitutet och som talare vid många internationella konferenser.
Som pensionärer flyttade Max och Anna till Sjövik, en gård vackert belägen i ett öppet landskap med sjöutsikt och levande lantbruk i omgivningen. Där gavs möjlighet till skogspromenad, kräftfiske och glada fester med dans på den egna logen. Där fanns också Max egen skrivarstuga där han kunde fortsätta sitt vetenskapliga arbete och stödja yngre kollegors skrivarmödor.
Efter Annas bortgång intensifierades Max nya intresse – släktforskning, en annan typ av vetenskap som också passade hans noggrannhet och nyfikenhet. Släkten har de senaste åren utökats med tre små barnbarnsbarn. Två av dem har fått efternamnet Kjellman och det senaste ska få heta Nils – som Max pappa, och som Max själv, ursprungligen döpt till Nils-Ingemar. Släkten följa släktens gång, och sommargrönskan prunkar på Sjövik till Max minne.
Vi, som haft förmånen att ha Max som handledare under doktorandarbetet, är honom evigt tacksamma för den noggrannhet han inpräntade i oss som en grund för god klinisk forskning. Vi är också innerligt tacksamma för att vi har fått ha Max som vän och mentor. Max kunde svaret på alla frågor – inte bara inom barnmedicin …