Min bästa vän Astrid Bäcklund finns inte mer.
Åh, vad jag saknar henne. Hon var som en storasyster för mig. Vi blev bekanta strax efter att vi flyttat till Rimforsa, våren 2015. Vi upptäckte snart att vi hade gemensamma intressen. Sång och musik bland annat, vi var med i kyrkokören några år. Vi promenerade flera gånger i veckan vid Åsundens strand, så skönt vi hade det.
Vad jag saknar Astrid. Hon var snäll och omhändertagande, då tänker jag på alla bussresor hon ordnat med, där hon tog hand om ”sina” resenärer på bästa sätt. Minns också när det kom flyktingfamiljer till Rimforsa, Astrid frågade mig om jag kunde vara med och hjälpa till vid språkcafét och att lära lite svenska hos de unga familjerna, det gjorde vi.
Glädje och skratt låg nära då vi var tillsammans, vi hade så roligt. Plockade bär på sensommaren, Astrid rustad med ”bärplockare”, jag för hand. Gissa vem som snabbast fick ihop fyra liter blåbär, inte jag. Plockade frukt hos goda vänner på hösten, det tyckte vi var härligt.
Vad jag saknar Astrid! Så ledsen jag är, men så tacksam för att jag fått vara en bland hennes vänner. Psalm 189:2.
Vila i frid.