Martin Lönnebos betydelse går långt utanför stiftet

Från vänster: Martin Lönnebo, biskop emeritus, Martin Lind, biskop emeritus, Martin Modéus, ärkebiskop och  Marika Markovits, biskop i Linköpings stift. Bilden är tagen i februari i år.
Från vänster: Martin Lönnebo, biskop emeritus, Martin Lind, biskop emeritus, Martin Modéus, ärkebiskop och Marika Markovits, biskop i Linköpings stift. Bilden är tagen i februari i år.

Biskop emeritus Martin Lönnebo, Linköping, har gått ur tiden. Han blev 93 år gammal och efterlämnar hustrun Britt-Louise och barnen Jonas, Mattias och Lovisa.

Minnesord 3 maj 2023 04:00

Martin Lönnebo var vår företrädare som biskop i Linköpings stift. 1980, mitt i livet, vigdes han till biskop och kom att vara det i femton år. 

Efter prästvigningen 1954 arbetade han först i Uppsala sedan i Härnösand. Efter 20 år deltog han för första gången i biskopsval och kom på första plats i både Lunds stift och Linköpings stift. Valet var inte lätt men ett minne från präststudierna – en resa i försommartid till domkyrkan i Linköping och till klosterkyrkan i Vadstena – bidrog till att han valde Linköpings stift.

Martin Lönnebos stora betydelse går långt utanför stiftets gränser, ja även landets gränser. Ekumenik och religionsdialog låg honom varmt om hjärtat och han gav mystiken en tydlig plats i Svenska kyrkan. Han var också en av de förste att markera vårt ansvar för skapelsen, för naturen, för miljö och klimat. En mycket uppmärksammad händelse blev den tv-sända gudstjänsten från Linköpings avfallsanläggning i Gärstad. Mitt bland kasserade kylskåp och annat avfall predikade han om både inre och yttre sopberg och hur vi kan minska dem.

Som få andra har Martin Lönnebo talat rakt in i människors hjärtan. Han var en ordets man, 55 år av bokskrivande har gett en rik andlig skatt, bland annat en barnbok, tillsammans med sonen Mattias. 

Hans skapande och fantasirikedom fick ofta konkreta former. 1968 tog han initiativ till en ljusbärare i Uppsala domkyrka, ett initiativ som fått stort genomslag. Efter pensioneringen skapade han Frälsarkransen, en krans av 18 pärlor i olika färger som på ett enkelt och konkret sätt hjälper människor att hålla bönen och tron vid liv. 

Frälsarkransens pärlor finns numera inte bara på människors handleder. De har spritts över världen och blivit omgestaltade på flera platser i Linköpings stift, till exempel som glaspärlor nedsänkta i domkyrkans golv och som frälsarkransvandringar, bland annat på Vårdnäs stiftsgård och vid Västra Tollstad kyrka.

Martin Lönnebos sinnliga och jordnära livsinställning var kanske ett arv från uppväxten i småbruket i Västerbotten. ”Jag är så lycklig att jag fick födas, fostras och växa upp där jag gjorde. Ingenting har format mig mer” har han berättat i en av sina böcker.

I möten med honom var det lätt att känna sig bekräftad. Hans vänlighet och finurlighet smittade lätt av sig. Vi, hans efterträdare, kommer aldrig att glömma Martin Lönnebos uppmuntran och värme. Med jämna mellanrum hörde han av sig för att fråga hur vi hade det. Han visade omsorg även när hans hälsa blivit sämre. 

I februari i år träffades vi för första gången alla tillsammans. Drygt två månader sedan somnade Martin Lönnebo in i sitt hem. Kanske tänkte han mot slutet av sitt liv på sin mamma Hildurs ord som han hittade i hennes dagbok efter att hon gått bort. Där stod att hon beslutat att stanna vid himlens port och vänta på barnen. Nu är alla syskonen, också minstingen Martin, hos henne – och hos Gud.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa