Anders föddes i Uppsala, men bodde i både Linköping, Vreta Kloster, Skara och Härlunda under sin barndom. Han tog studenten i Skara och arbetade några år på Skaraborgs Läns Tidning. Så kom han till Östgöta Correspondenten, där han arbetade till sin pension, mest som redigerare på nattredaktionen. På Corren träffade han Gerd. De köpte hus i Klockrike och anlade tillsammans en vacker trädgård med imponerande odlingar. Det är inte många som bygger en egen boulebana och ett jättestort lekrum till barnbarnen, men det gjorde Anders!
Anders var cykelfantast. I många år gjorde han varje sommar en lång cykeltur ensam, framför allt i Tyskland. Han delade ett bandyintresse med bror Johan, som minns många gemensamma upplevelser på bandyarenor i Sverige och annorstädes. Fjorton VM-turneringar och över fyrtio SM-finaler! De har åkt tåg från Moskva till Kazan i en tågkupé som var så varm att de satt i bara kalsongerna, vilket tågvärdinnan såg med skräckblandad förtjusning. De har sett bandy utomhus i fyrtio graders kyla i Archangelsk och inomhus, i den imponerande Olympiahallen i Moskva och Vikingskipet i Hamar.
Vår bror var generös och hjälpsam. Han blev lite av en ställföreträdande pappa till lillasyster Lotta när vår far dog och han övningskörde med henne, med en ängels tålamod.
Anders besatt stora kunskaper om det mesta, och han var i sann mening självlärd. Han studerade aldrig vidare i formell mening, men han läste och studerade. Hela livet. Han tipsade om författare han upptäckt, Jörn Riel, Mika Waltari, Hans Scherfig ... Han var intresserad av historia och politik, hade ett särdeles gott minne och delade gärna med sig av fakta, ofta lite bisarra, som han inhämtat. Släkten Olvegård uppskattade hans humor, slagfärdighet och snabbhet i tanken. När han var i högform kunde han ensam stå för underhållningen. Länge. Vi har haft många fester i Klockrike.
Anders var nyfiken och ville alltid lära sig något nytt. Ett av Anders och Johans sista samtal handlade om döden och ett eventuellt liv efter detta. Anders sa: ”Det är allt en jävla tur att jag inte är katolik, då hade jag ju behövt oroa mig för skärselden. Den behöver jag i alla fall inte vara rädd för. Frågan är vad som väntar”. Mitt i all smärta, ångest och sorg var Anders in i det sista nyfiken på vad som komma skulle …
Vår bror är saknad men finns i våra minnen.