På midsommardagen gick en god vän bort. Alldeles för tidigt. Så många minnen; så mycket glädje.
Som nybliven pianist i Linköpings Storband träffade jag Anders i mitten på 80-talet, och åtskilliga är de ensembler vi tillsammans spelat i: East Gothia Happy Jazz Band, Linköpings Jazztett, ja, listan kan göras lång. Han var också en trogen medlem i Linköping Jazz Orchestra som Magnus Eriksson, jag och min hustru Pia Östryd startade på 90-talet. När jag så småningom skolade om mig till sångare delade vi scenen många gånger med bland andra SAAB musikkår, Wåhlins och Hardes.
Basist, tubaist och bastrombonist var några av de musikaliska titlar Anders hade. Men han var aldrig mycket för titlar. Lägg till dessa även, löjtnant på A1, busschaufför, gymnasielärare i samhällskunskap och religion, fackombud och kommunpolitiker. Många är de samtal vi genom åren haft om samhällsfrågor, religion, filosofi … och varför det är viktigt med ett socialliberalt parti i Sverige. Vi hade en gemensam melankolisk syn på tillvaron, vilken vi gärna diskuterade under de åtskilliga måltider vi delade.
Slutligen vill jag också nämna att Anders var en trogen Harmoni-Wikare och musikant i Linköpings och världens enda Wiknings-Commission, där jag i egenskap av Stormästare för några år sedan fick möjligheten att dekorera honom med vårt hederstecken Sju Knutar. Hans dopnamn i Commissionen var Bussig Blås-på-Wik. Ett bra smeknamn på en mycket generös människa.