Ännu en kämpe har lämnat oss. Den här gången hette han, Anders Andersson. Och visst har vi alla våra minnen av honom som den raka och orädda person han var. Intelligent och godhjärtad. Positiv och humoristisk.
Han flyttade från Mjölby till Redingsborg i Grebo, där han bodde med familjen i nästan femtio år. Och blev alltså en riktig Grebobo.
Ute på Tornby drev han Linköpings slipstation till sin pensionering. Han var politiskt aktiv, dessutom kyrkvärd och ordförande i kyrkorådet, vilket innebar att gudstjänstlivet i församlingen fick ett behövligt uppsving med nya och uppskattade initiativ. Jo då, Anders hade sin barnatro. Och nog trodde han på paradiset, men också att det fanns ett här på jorden.
Jag minns särskilt ett sådant tillfälle. Det var midsommarafton, och vi satt ute i trädgården hemma hos honom och hans fru Anita vid ett uppdukat bord, där allt fanns av god mat och goda drycker. Och runtomkring den underbara junikvällen, varm och trolsk. Alla var vi på ett strålande humör. Vad annat kunde vi vara. Det sägs att man i himlen äter ambrosia och dricker nektar, och det gjorde vi. Som vi suttit där och njutit ett par timmar, tog vi den obligatoriska promenaden ner i trädgården, och såg på allt fint som fanns där. Och inte kunde vi låta bli att smaka på jordgubbarna. När vi sen satt på våra cyklar och for hem i den vita natten, så visst hade vi varit på besök i paradiset.
Tack Anders!