Som tidigare meddelats har konstnären Bertil Almlöf lämnat detta jordeliv. 

Jag träffade Bertil första gången för drygt tjugo år sedan. Det blev många möten under åren.

Besöken på ateljén ute i Hovstad Södergård, Rimforsa var en upplevelse. Konst skulle köpas in till något byggprojekt. Bertils finstämda bilder passade särskilt bra till boenden för personer med nedsatt funktionsförmåga. Bilderna bidrog till att skapa lugn och harmoni i rummen. Bertils ord: ”Jag är glad över att målningarna hamnar på ett ställe där de förhoppningsvis blir till glädje”.

Efter att det för oss båda obekväma affärsmomentet var avklarat blev det alltid trevlig samvaro med lunch och fika tillsammans med hustru Ingrid. 

Bertils bana inleddes med tyngdpunkt på grafik under 1960–70-talen. Han följde samhällsdebatten och det kom kommentarer i form av streckteckningar på mejlen då och då. Särskilt minns man teckningen på damen som kommer ut från konditoriet och skriker ut den katastrof som inträffat en påsk i Kisa: ”Kakera ä slut”. En lågmäld kommentar på temat i-landsproblem, vad som över huvud taget kan betraktas som problem och vår enastående förmåga att skapa problem som i verkligheten inte existerar.

I och med flytten till Hovstad blev det mer av naturbilder med den speciella känsla som blev Bertils signum. Dessa bilder fick stort genomslag såväl på offentliga institutioner som i privata hem. Flera sjukhus, Linköpings universitet, flertal LSS-boenden och gamla Lärarhögskolans nya matsal är några exempel. Bertil var representerad i samlingar hos de stora konstmuseerna i Sverige. Utan tvekan en av länets främsta konstnärer. Ett omdöme som den ödmjuke konstnären skulle tonat ned, ”Nej, nej, det finns så många andra duktiga”.

Bertil var flitig och det blev många utställningar, särskilt minns man den i Linköpings domkyrka där bilderna kom till sin rätt i det stora rummet.

Det blev ingen retrospektiv på stor kulturinstitution. Det var ju bara enkla landskapsmålningar det handlade om, sa expertisen. De såg inte vad många andra såg.

I en uppmärksammad radiointervju berättar ärkebiskop Modéus om hur han sitter ute i naturen och samtalar med Gud. Modéus sitter mest tyst. Gud, han säger inget han heller. Men en härlig känsla infinner sig i mötet med naturen tillsammans med någon man älskar, menar Modéus.

Det var denna kärleksfulla känsla som Bertil fångade och bildsatte i många av sina målningar. Det som gjorde att många kunde knyta an till bilderna med den andliga känslan i mötet med naturen. 

I miljöer präglade av människans skörhet, sjukhus och LSS-boenden, fungerade bilderna särskilt väl och blev till den stora glädje som var konstnärens förhoppning.  

Bertil Almlöf avled efter en tids sjukdom. De sista året bodde han hemma hos sin dotter Karin, han blev 93 år.