Men nu är det heller ingen vanlig dag. Corren kommer för att uppvakta tre mattar på en gång, och en husse dessutom.
-- Mina vänner har stöttat mig på ett fantastiskt sätt sedan jag blev ensam på hösten 2002, säger Mona Andersson. Jag kan fortsätta att jobba, eftersom de tar hand om Totte på dagarna.
Hunden blickar och nickar instämmande. Totte blir ännu gladare då han förstår att Mona, riktiga matten, ska bli kvar i huset. Hon brukar gå iväg när dagmatte Maud och kompisen Ida, en lugn labrador, kommit dit.
Rörigt? Inte särskilt. I Mantorp stöttar man varandra och tar hand om den som fått det svårt. Det kan vara människor eller hundar eller båda delarna på en gång.
-- Leif, en annan granne, tapetserar och lägger golv åt mig, berättar Mona. Och om bilen krånglar behöver jag bara ringa till Ingmar, som fixar det mesta.
Ingmars fru Gun-Britt är också redo att hjälpa till när som helst och hur som helst. Även en dag som denna när hon faktiskt fyller 62 år.
-- I eftermiddag blir det marsipantårta hemma hos mig. Ni får spara er lite så att det finns plats för den också, säger hon.
Maud och Rune Nilsson har precis som Gun-Britt och Ingmar Whiss varit nära vänner till Mona och Rolf Andersson under lång tid. De har delat glädje och bekymmer, umgåtts på fritiden och gjort varandra små och stora tjänster.
Därför kunde Mona påräkna det stöd hon så väl behövde när maken Rolf gick bort i prostatacancer i oktober för lite mer än ett år sedan. Sorgen blev på det sättet något lättare att bära.
-- Jag tog ledigt året ut men började sedan jobba på bageriet igen. Utan dagmattar och daghussar åt Totte hade det varit omöjligt.
Mona är sedan många år tillbaka anställd på specialbageriet i Mantorp, som bytt ägare flera gånger. Om det blivit andra bullar också? Nej, inga bullar alls. 15 anställda gör tårtbottnar, rulltårtor, munkar och amerikanska kakor. Från årsskiftet är det SwitsBake International AB, ingående i Givesco-koncernen, som äger företaget.
-- Jag gör rulltårtor och packar precis som tidigare, konstaterar Mona.
Det är full rulle, ja mer än så. Och det är tårta på tårta, ett 20-tal i minuten, många hundra på en halvtimma.
-- Jag rullar med båda händerna samtidigt, alltså två i taget. Framställningen är hantverksmässig, folk blir förvånade när jag berättar det.
Att då komma med Correntårta till Mona och hennes vänner känns lite som att bjuda bagarns barn på bröd. Men de låter sig väl smaka och är särskilt attraherade av den oemotståndliga pärongrädden.
Mellanpudeln Totte, 11 år, kastar lystna blickar mot tårtfatet och blir förstås bönhörd. Precis som kompisen Ida, grannen Mauds 7-åriga labrador.
Det har uppstått något som kan liknas vid syskonkärlek mellan dem. Maud hämtar Totte efter städjobbet (i Klämmes-torpshallen) varje förmiddag och går ut med hundarna två gånger. Och skulle hon få förhinder kommer Gun-Britt och Ingmar störtande från andra hållet.
-- De tar sig alltid tid för mig, säger Mona. Sådana vänner gör att sorgen lindras och att ensamheten inte känns så svår.
Totte blickar förstående mot matte, klok som den pudel han är.
Vem tycker du är värd en tårta från Correns familjeredaktion? Ge oss tips på personer som vi kan uppvakta och uppmärksamma! Tipsa familjeredaktör Pitas Högfeldt, som gärna vill rycka ut med penna och tårtspade. Grävande journalistisk när den är som mest lockande.
Bild: TORD OLSSON