Livet har för Alexandra Thell inte alltid varit ljust och hoppfullt. Flera traumatiska händelser har format och påverkat henne genom åren.
"Något som präglat mig de senaste åren är sorg." Det skriver Alexandra Thell i ett meddelande när vi först pratar löst om att ses för en intervju. När vi några veckor senare faktiskt träffas på gården där hon bor utanför Mantorp syns inga spår av den forna sorgen. I stället glittrar hennes ögon av vad som ser ut att vara glädje och hon har nära till skratt.
– Jag är inne i en väldigt glad period just nu och jag är så stolt över vart jag kommit, bekräftar Alexandra.
Hon välkomnar in i huset. Två hundar kommer till mötes, en kattunge ligger och sover i en fåtölj och en vuxen katt vilar på ena dotterns säng. Utanför fönstren betar två hästar. Det är minst sagt en lantlig idyll.
– Tänk att lilla jag äger allt det här, skrattar Alexandra.
Hon visar vägen in till köket, varifrån en god doft av nybakad äppelpaj kommer. Medan hon dukar fram vackert porslin, rabarbersaft och kaffe börjar hon berätta om mörkret som tidigare omslutit henne.
– Det har varit tufft, men samtidigt jobbar jag mycket på att släppa det som jag går och bär på.
Det var för fyra år sedan som den första smällen kom. Då förlorade Alexandra plötsligt sin lillebror.
– Det var fruktansvärt, samtidigt som jag kände att det energimässigt hände jättemycket i mig. Jag förstod att han inte hade velat att jag skulle lägga mig platt.
"Något som präglat mig de senaste åren är sorg." Det skriver Alexandra i ett meddelande innan vi träffas på gården utanför Mantorp.
Framme vid kistan på begravningen berättar Alexandra att hon som ett sista hejdå sa följande:
– "Jag ska äta för dig, jag ska dricka för dig, jag ska leka för dig och framför allt ska jag leva för dig."
Hon ler vid minnet.
– Han älskade god mat och var alltid den som låg på golvet och lekte med alla barn och djur.
Sorgen efter den bortgångna lillebrodern bearbetades aldrig riktigt ordentligt. Det förstår Alexandra nu i efter hand. Och trots den redan tillräckliga smärtan fortsatte livet att kasta nya motgångar emot henne.
– I slutet av mars 2020, tre år efter att min bror gick bort, sa min exman att han ville skiljas. Det var som ett jätteslag. Det kändes som att livet prövade mig, suckar Alexandra.
Alexandra bor på en gård utanför Mantorp med sina två döttrar, två hästar, två hundar och fyra katter.
Förutom förlusten av både bror och make tvingades hon även avliva två hästar mellan hösten 2020 och våren 2021.
– Jag var helt tömd. Alla olika sorger gav samma känsla i min kropp. Det var som att någon tog mitt hjärta och vred om det. Det gjorde så ont att jag inte ens visste om jag skulle sitta eller stå.
Att hantera skilsmässan har också varit en sorg för sig.
– Under bodelningen gick jag runt och visste inte hur mitt liv skulle se ut. Jag undrade var jag skulle bo, jag var inte fru längre, jag fick bara ha mina barn 50 procent av tiden... Det var en hemsk period, men jag kunde inte göra något annat än att bara vara kvar i det jobbiga trots att jag ville fly.
Som att någon vred om hjärtat i bröstet. Så beskriver Alexandra smärtan hon upplevt.
I dag är allt vad heter skilsmässa och bodelning över och Alexandra äger nu gården ensam. Den delar hon med sina två döttrar, två hästar, fyra katter och två hundar.
– Jag har egentligen alltid vetat att jag kommer bo här, jag har bara inte vetat hur.
De olika sorgerna har Alexandra med tiden lärt sig hantera eller bearbeta på olika sätt.
– Det kanske låter konstigt, men jag har försökt bli vän med sorgen. Min resa har heller inte bara handlat om överlevnad, utan den har också handlat om att hitta mig själv. Självklart är det jättetråkigt att det som hänt har hänt, men jag hade heller aldrig varit där jag är i dag om det inte hade skett.
Alexandra har förlorat sin lillebror, skiljt sig från sin make och tvingats avliva två hästar. Sorgerna, som varit så olika, har dock känts på samma sätt i bröstet, menar hon.
Varifrån finner du din styrka?
– När jag känner marken mot mina fötter känner jag mig grundad och stabil, men jag kan också göra saker för att få ur mig känslor och sedan bli stark igen. Dans har varit ett sätt där jag fått ur mig ångesten, men jag har också fått visualisera att jag i slutändan alltid står upp.
Samtidigt belyser Alexandra att det är okej att inte alltid vara stark.
– Att vara stark handlar ju om att kunna vara svag också. Man kan inte vara stark hela tiden.
Alldeles nyligen har Alexandra öppnat ett Bed & Breakfast hemma på gården, med sovplatser för både människor, hästar och hundar.
Hur har du utvecklats av det tunga som du gått igenom?
– Jag känner mig sprudlande på ett helt annat sätt idag. Jag är glad och tänker väldigt mycket på att ingenting är omöjligt. Nu litar jag på mig själv och min egen förmåga.
Men bara för att jag klarat det jag klarat så är jag inte sprudlande varje dag, förtydligar Alexandra.
– Jag gråter fortfarande jättemycket över sorgen som fortfarande kan komma och hälsa på, men jag försöker acceptera den istället för att trycka bort den.