Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne och Blekinge svenska provinser. Kyrkorna där fick påbudet att snabbt anamma svenska kyrkoseder och gudstjänstbruk. Stig Alenäs har använt källor som kyrkornas räkenskapsböcker och katekeslängder för att få en inblick i de enskilda prästernas agerande och kan belägga att det gick trögt med den kyrkliga "försvenskningen".
-- Det köptes inte in så många svenska böcker till gudstjänsterna, i stället behöll man i stor utsträckning de danska, berättar han.
Ända in på 1680-talet fortsatte kyrkorna också att köpa in altarljus. Bruket av altarljus hörde ihop med dansk kyrkosed, men var förbjudet i den svenska traditionen.
Av katekeslängderna framgår att bara ungefär hälften av klockarna frivilligt ställde upp på att ge de skånska barnen svensk katekesundervisning.
Enligt Alenäs sammanfattning stödde prästerna på ytan arbetet med försvenskningen, man bakom fasaden var många så försumliga att det måste betecknas som ren obstruktion. Men han vill ändå inte se det som någon revolutionär verksamhet, med prästerna som uppviglare.
-- Nej, snarare rörde det sig om en stor tröghet och allmän konservatism, säger han.
Det fanns säkert också ett betydande folkligt motstånd mot förändringar i gudstjänstritualen. Alenäs jämför med hur svårt många av dagens kyrkobesökare har acceptera den nya ordalydelsen i Fader vår. På samma sätt ville inte dåtidens församling finna sig i förändringar som svenska kyrkoseder innebar. Ett exempel är slutklämmen "I faderns, sonens och den helige andes namn" som finns i välsignelsen på svenska, men inte på danska.
Men 1600-talets präster fick ge upp sitt motstånd då de svenska makthavarna drog åt tumskruvarna. En förräderikommission tillsattes 1681 och fem--tio präster avsattes för att ha motarbetat försvenskningen. Ett par av dem dömdes till döden, men benådades. Efter detta använde de skånska prästerna i allt större ut-sträckning svenska i stället för danska när de skrev brev till sina biskopar.