När Malin Niklasson bara var några månader gammal fick hennes föräldrar rådet att lämna bort henne. Hon hade fötts tio veckor för tidigt med sjukdomen hydrocefalus, även kallad vattenskalle, och en cp-skada. När hon bara var två månader gammal opererades hon för första gången i sitt liv. Det skulle komma att bli många fler.
– Mina föräldrar fick rådet från någon på sjukhuset att lämna bort mig till en institution eller till en annan familj. Det här var inte ett liv värt att satsa på, var andemeningen, säger Malin Niklasson.
Hon skulle bli kvar länge på sjukhuset och genomgå många fler operationer, ända upp till tioårsåldern. Under den första tiden på sjukhuset kom hennes föräldrar ofta och hälsade på henne.
– En gång när jag var runt sex månader hade jag legat i min sjukhussäng och skrattat, har mamma berättat. Jag var en glad unge som man fick ögonkontakt med och "var med i matchen". Då var det aldrig några tveksamheter längre, jag skulle hem.
Hon växte upp i Kolbyttemon tillsammans med mamma Siv, pappa Gunnar och systern Caroline. Hon beskriver sin uppväxt som en bra barndom som gav henne en trygg grund att stå på.
Med åren började symptomen på hennes funktionsnedsättningar att märkas av. Malin hade problem med minne, koncentration, rumsuppfattning, inlärningssvårigheter och simultanförmåga.
– Det är lite gott och blandat. Sen har min cp-skada inneburit koordinationssvårigheter, balanssvårigheter, problem med finmotorik och att jag ofta blir trött i både kroppen och huvudet.
Hon gick i skolan i Sturefors och sedan i Ånestad. Hon fick alltid lite extra hjälp men gick aldrig i en specialklass.
– Jag tror att man hade gjort mig en liten björntjänst genom att placera mig i en särklass. Men jag har genom livet upplevt att jag är i ett slags "ingenmansland". Jag har varit för frisk och för duktig på vissa saker men sen har jag samtidigt haft mina begränsningar som har gett mig vissa problem. Jag har inte alltid vetat var jag hör hemma, på något sätt.
Hindren har gjort att hon har fått kompensera och satsa på det hon kan och är bra på. Naturvetenskap fick hon aldrig riktigt ihop, men de andra ämnena var hon duktig i. Efter grundskolan sökte hon till omvårdnadsprogrammet och fick träffa en studierektor. Med på mötet var också mamma Siv och två sjukgymnaster som hon brukade gå till.
– Under mötet pratade den här studierektorn över huvudet på mig och frågade mina sjukgymnaster vad jag skulle klara av och inte. När vi åkte därifrån var vi så häpna. Genom att ställa den frågan över huvudet på mig signalerade hon att jag inte skulle klara av det. När jag kom tillbaka till skolan och skulle hämta mina böcker kände jag att jag ville slå in mitt skåp. Men jag var en snäll flicka och snälla flickor slår inte in skåp. Men jag fick inte mycket gjort den dagen.
När hon tänker tillbaka på det drygt 30 år senare är minnet glasklart. Det satte sina spår. Men trots motgångarna är det inte med bitterhet som hon ser tillbaka på sitt liv. Hon har tagit revansch.
I stället för omvårdnadsprogrammet läste hon på folkhögskola i Mariannelund – det bästa hon gjort. Därefter har hon haft ett rikt och varierat arbetsliv. Hon har hunnit med att jobba i butik, på café och restauranger och även en period på ett äldreboende.
– Jag har fått mycket hjälp och stöd av arbetsförmedlingen och av kommunens kontaktpersoner men jag har fixat allt själv. Sen har det väl inte alltid blivit helt lyckat. Men vadå, vad är att vara lyckad?
– Trots min taskiga rumsuppfattning och lokalsinne har jag lärt mig att hitta på US, och det är inte helt lätt! Det som ibland kallas för "enklare yrken" kan vara knepiga och det är inte alla som klarar av det. Att vara trevlig, det är en konst.
Att hon arbetar halvtid och bitvis har varit arbetslös har ingen betydelse. Hon har uppnått det hon har velat och hon har gjort det på egen hand. Det krävdes bara lite jävlar anamma.
Är du stolt över ditt liv?
– Ja. Det är jag faktiskt, nu när du frågar. Ja, det är jag baske mig! Från den dagen jag föddes till dess att jag avslutar min tid här på jorden får jag förhålla mig till mina förutsättningar. Och mina föräldrar har gett mig allt. Om de inte hade tagit med mig hem så hade jag inte varit Siv och Gunnars dotter eller Carolines syster. De har stöttat mig i allt.