Hur gick det här till egentligen? Ylva Jonssons liv har onekligen varit lite centrifugaktigt den senaste tiden. Hon som bara var trött på sitt kontorsjobb och ville pausa lite när hon för två år sedan sade upp sig, för att fundera över nästa steg i livet.
– Jag blev så trött på kontorsmörkret och längtade ut, säger hon.
Ljuset är viktigt och mot ljuset sökte hon sig. Inte bara för själva ljusets skull utan lika mycket för skuggspelet som uppstår där ljus existerar.
Tidigare i livet hade hon sett och njutit av konstnären Barbro Bäckströms skulpturer av metallnät. Men att själv formge eller ägna sig åt konst över huvud taget, nej det har inte funnits på kartan.
Nu köpte hon sig en bit myggnät, satte sig på kammaren och började "pyssla". Tämjde det motsträviga nätet och blev uppfylld av möjligheterna.
Maken Mats, som fotograferar både i jobbet och på fritiden, stöttade henne. Varför inte prova detta en tid?
Kvinnokroppar växte fram ur hennes händer. Utan huvuden och fötter, men ofta med vingar.
En del var små, andra riktigt stora. En del fick äkta fågelfjädrar, naturligt ruggade som från systern höns, andra fick stå på ett podium, ytterligare några fick sväva fritt. Humoristiska fjäderförsedda fåglar med lustiga namn kom till i repertoaren.
Smilfinken, Skarvsladden, Benskrikan, Fyllkajan, Citronskvättan, Smörgåsen, Pälsvadaren, Blåkraken . . .
Nu började vänner och bekanta kommentera hennes figurer, som skulle kunna kallas nätkonst, men det kan ju leda associationerna fel till internet, så låt oss säga skulpturer av metallnät.
Arbetsmaterialet köper hon numera i stora rullar och finns i mängder av utföranden. Senaste leveransen vägde 20 kilo. Fint, grovt, rostfritt, mässing, koppar, järn, galvaniserat. Först klipps bitar till med plåtsax. Inte sällan penselmålar hon nätet innan formandet börjar. Att spraya skulle på grund av nätens håligheter ge för mycket spill – och kladd. Ateljen är inrymd i lägenheten på Kanberget, så det får vara lite fason på skaparprocessen.
Ju grövre nät desto bångstyrigare. Det krävs en hel del teknik och händerna tar stryk, trots arbetshandskar. Sylvassa metallkanter rivs och sticks när plana, stela ark ska transformeras till mjuka bröst, fladdrande vingar och gängliga fågelhalsar.
Det är lätt att fascineras av de drömska formerna och skuggspelet de åstadkommer, beroende på hur belysningen riktas. Bli sittande och vicka huvudet än hit, än dit. Efter en stund känns det som om man åker karusell och inte riktigt vet vad som är vad i de tredimensionella figurerna.
Vad är fram och vad är bak? Vad är materia och vad är skugga? Eftersom man ser rakt igenom skulpturerna får det som befinner sig bakom nytt utseende, som om skulpturen är en lins.
– Det är det jag gillar. Figurerna silar ljuset och ögats framfart blockeras inte. Man kan belysa dem på olika sätt för att få häftiga effekter och där nätet är hoppressat blir skuggan tätare.
Ylva jobbar mer än någonsin just nu. Det är stor efterfrågan på hennes skulpturer.
Bara i Helsingborg finns 35 figurer i ett slags permanentutställning. Men de finns också på gallerier och i inredningsbutiker i Stockholm, Falkenberg, Norrköping, Linköping, Vadstena och Falköping.
Det har bara rullat på, lavinartat, utan att hon själv gjort något. Människor söker upp henne, ofta via instagram.
Vari ligger framgången, tror du?
– Jag tycks ha hamnat precis rätt i tiden. Kanske är det lättare att köpa skulpturer än väggkonst. Nej, jag vet egentligen inte.
Hur känns all uppmärksamhet?
– Det är lite overkligt, men klart jag är jätteglad att människor tycker om dem. Publiken är bred. Jag får förfrågningar både från helkroppstatuerade knuttekillar till eleganta damer med exklusiva handväskor.
Misslyckade ting åker till metallåtervinningen, men ibland ger hon dem en sockel och ett namn. Att ha att skratta åt.
Som den misslyckade kroppen som vreds till och fick heta "Turning Torso" eller fågeln som efter en konstnärlig kraschlandning döptes till "Roadkill".
Humor är viktigt. Och självdistans.
– När jag och andra konstnärer ställde ut i Norrköping stod jag bakom mina figurer, lite i skymundan. In kom en hel familj och pappan utbrast: "Åh, det var ena ruskigt dyra durkslag!"
Efter att ha vandrat runt i lokalen kom de återigen förbi Ylvas skulpturer. Då trädde hon fram ur skuggorna och sa glatt: "Jag har fler durkslag här borta"