Lars Wirström är griftegårdsföreståndare för Centrala griftegårdarna i Linköping samt Lilla Aska griftegård och Landeryds kyrkogård, vilka ingår i Linköpings domkyrkopastorat. Här finns totalt 17 000 gravar, varav 11 000 har beställd skötsel och därmed hanteras av kyrkoförvaltningen.
Allhelgonahelgen är den tid på året då besökarna är som flest på landets begravningsplatser. Intresset verkar bara växa.
– Det har ökat något enormt sedan jag började arbeta i mitten av 80-talet. Det är någonting som har vuxit fram, att man allt oftare fysiskt tar sig till begravningsplatserna vid den här tiden. Hela familjer kommer och släktingar träffas på kyrkogårdar. Numera ser man också ofta barn, säger Lars Wirström.
Kanske svarar allhelgonafirandet mot ett växande behov i vårt samhälle, resonerar han.
– Jag vet inte i vilken utsträckning det är av religiös betydelse. Men det känns som det behövs i dagens samhälle med högt tempo och krav på att prestera. Jag kan tänka mig att det finns ett samband. Ibland vill man kunna stanna upp lite. Då kan man komma hit och tända ett vanligt ljus.
Att kyrkoförvaltningen bjuder på fika på lördagen är inte oviktigt:
– Det är inte därför folk kommer, men jag vet av erfarenhet att en kopp kaffe och en bulle öppnar för samtal.
Och bullar har man beställt, närmare bestämt 4 200 stycken.
Personal finns på plats på lördagen mellan klockan 10 och 18 för att svara på frågor och visa besökarna till rätta.
De centrala griftegårdarna i Linköping består av flera delar. På ena sidan av Malmslättsvägen ligger den norra, på den andra de södra, västra och östra delarna. Där finns den äldsta delen, benämnd Gamla, som är från 1811.
När vi besöker griftegårdarna en dryg vecka före allhelgonahelgen är det full aktivitet i området. Årstidsväxlingen står för dörren.
– Vi plockar bort sommarblommorna på gravplatserna, vi har grävt igenom rabatter, jordförbättrat och förbereder för nästa växtsäsong. Två tusen blomsterlökar kommer att sättas, berättar Lars Wirström.
1 300 plantor ljung och nästan 1 000 granrisdekorationer ska ut på domkyrkopastoratets tre begravningsplatser.
Därutöver tillkommer det som besökarna har med sig av blommor, ljuslyktor och annan utsmyckning.
Stora delar av griftegården lyser gul av löv den här dagen. Lövblås och räfsor får slita hårt. Ett sisyfosarbete kan man tycka, när en vindpust lösgör ännu ett guldskimrande regn av löv.
Lars Wirström tar det med ro:
– Löven hör ju till hösten. Man får ta så mycket man hinner. Viktigast är att gångarna hålls rena, så man undviker det riskabla underlaget som löv och väta kan utgöra.
Strävan att hålla ordning får vägas mot den frihet som besökarna kan vilja ha när det gäller utsmyckning och placering av kransar och annat. I minneslundarna är snittblommor och gravljus det enda som är tillåtet.
– Men vi är inga poliser. Det kan vara en del i sorgearbetet att placera ut också annat på de enskilda gravplatserna, säger Lars Wirström.
Alltför många ljus tätt placerade kan dock innebära en fara, som personalen måste vara observant på. Bilar inne på området vill man också undvika.
Hur många som besöker griftegårdarna den här helgen vet inte Lars Wirström bestämt:
– Men fyra tusen bullar försvinner i alla fall!
Och det bara under lördagen. Hela helgen lär besökarna komma i en strid ström för att minnas dem som inte längre finns kvar.