Malin väger ett halvt ton och vill bli kliad. Hon är en svart-vit fjällko som har fått förmånen att leva sitt liv på gården Harstorp 4, i Östra Ryds socken. Här driver Ambjörn och Sara Furenhed ett krav-märktcertifierat jordbruk med småskalig matproduktion. Inga gifter, inget konstgödsel och minimal användning av fossila bränslen. Ambjörn är sjätte generationen som brukar jorden på de 21 hektaren. I 150 år har kor betat på den mark som Malin nu står på. Han tänker ofta på sina förfäder.
– Där borta har gigantiska stenbumlingar flyttats för att göra åkermark. Hur många ryggar har knäckts här?
Ambjörn och Sara jobbar inte längre heltid. Arbetet på gården tar tid – och tillåts göra det. Odlingen sker på friland och i ouppvärmda växthus, vilket ger bättre smak och knappt någon energiförbrukning alls. Elstängslet runt hönsen, som bor i hemmasnickrade burar som flyttas varje dag, drivs av solenergi. Sara pekar på ett område där hönsen gick tidigare i somras. Hönsbajs är rena dundergödslen. Gräset har en stark mörkgrön färg och området är fullt av klöver – en växt som fixerar kväve från luften och blir till fint bete till korna, som är ute merparten av året. Grönsakerna, äggen och nötköttet säljs utan mellanhänder, antingen via gårdens Facebooksida eller Reko – en köp- och säljplattform för lokal mat.
Gemene man jämför ofta priserna på lokala och hållbara varor med massproducerad mat. Det finns ett pedagogiskt problem med hållbar och småskalig produktion, som är svårt att sälja in, menar paret.
– Det billiga priset på dagens mat möjliggörs av att man lånar av framtiden. I jämförelse upplevs småskalig produktion som dyr. Men ingen ska känna dåligt samvete för att man inte har råd att köpa kravmärkt- och lokalproducerad mat. Fast det skulle vara bra för miljön om fler gjorde det, säger Sara.
På Harstorp 4 anpassar man sig till naturen, och låter den fungera så fiffigt som bara naturen kan. I en vindstilla dunge intill en bergvägg har Ambjörn och Sara planterat äkta kastanj, valnöt och hjärtnöt. Här har ett mikroklimat bildats och värmen från berget utnyttjas till nötträden. På en åker växer cikoria som kan fånga upp näring långt ned i jorden. När växten vissnar och dör sprider den näring till toppskiktet av jorden. I slutet av en äng växer lundstarr. Här får inte korna beta i början av säsongen eftersom ängen är habitat åt den rödlistade Dårgräsfjärilen.
– En överlycklig kontrollant från Länsstyrelsen upptäckte området. Tydligen finns dess habitat bara i Östergötland och Gotland.
Istället för att automatisera och effektivera är ledordet snarare att bevara – både naturen och det som förfäder tidigare byggt upp. De drivs varken av pekpinnar eller viljan att uppfostra andra, utan snarare av en tydlig känsla om att meningen finns här, på gården.
– Många frågar hur vi orkar med gården vid sidan av våra andra arbeten. Men orken finns här. Varje syssla är rolig och njutningsfull.
Men självklart kör det ihop sig även för paret Furenhed.
– När man redan är sen till jobbet i stan och djuren rymmer. Det är varken roligt eller njutningsfullt, bara tråkigt, säger Ambjörn.
Stress är fortfarande en del av livet, men stressen på gården skiljer sig från den på ett kontorsjobb.
– Man blir aldrig klar på en gård. Samtligt är sysslorna konkreta. Jag kan tydligt se resultat av mitt arbete. Det är inget mysterium att det är ogräs i grönsaksbäddarna, det beror på att vi rensat för dåligt. Mitt arbete som lärare är komplext, det är mer komplicerat att se kopplingarna mellan det jag gör och elevernas förståelse, säger Ambjörn.
Valet att driva jordbruket vidare är ett livsval som vilar på både ansvar och lust.
– Tidigare generationer har varit tvingade att ta över. För mig var det ett val. Släkten frågade nästan frenetiskt om jag verkligen ville det här. Samtidigt som det ju i den frågan ligger en enorm glädje över att jag vill fortsätta driva gården, säger Ambjörn.
Ibland funderar han på att ta ett sabbatsår från läraryrket och satsa på gården.
– Men kanske skulle man bli galen av att gå och titta på sina egna stövlar?
Nötköttet är den produkt som lönar sig mest. På frågan om grönsaksodlingen går plus minus noll tänker Ambjörn och Sara ett slag.
– Det beror på hur man mäter. Har man tiden, och njuter av att arbeta med kroppen ute i naturen, då är det väl mer plus än minus?